164 mellan vedergällning och förbättring fanns ett samband, inte en motsättning. Samhällsnytta och rättvisa var två sidor av samma sak. Fransk rätt framtill den första CodePénal 1791 följdeockså de romerskaprinciperna om straffria infantia upp till sju år följt av ännu en sjuårsperiod, under vilken pubertati lydde under villkorlig straffbarhet, beroende på om ondskan kunde anses överstiga åldern i det enskilda fallet. Även i engelsk rätt utvecklades efter hand en praxis att inte döma barn under sju år till straff och att frikänna äldre barn, så länge de kunde anses saknafull discretion. Barn mellan 7 och 14 år var som regel oskyldiga på grund av doli incapax, men presumtionen kunde brytas omden unge på starka grunder bedömdes ha ägt guilty knowledge.^^ Vi ser här konturerna av ett allmänt europeiskt mönster, en tradition eller om man så vill ius commune, somvårdades inomskolastikens religiösa naturrätt och bibehölls i 1600-talets rationalistiska naturrätt.HugoGrotius (15831645) menade att straffet hade ett trefaldigt syfte: avskräckning, hämnd och förbättring.^^ Det sista momentet innehöll otvetydigt uppfostrande komponenter. Straffets lidande var för brottslingens eget bästa, som när en överordnad slog sina soldater, en far sitt barn, en lärare sin elev eller en läkare skar i sin patient. Också dödsstraffet tjänade detta syfte; för en oförbätterlig natur var det lyckligare att dö än att att sjunka allt djupare i ondska. Skulden skulle bedömas efter gärningsmannens sinnelag. Allmänt villkor för straffbarhet var viljans frihet, men den kunde reduceras av bristande urskillningsförmåga, vilken i sm tur stod i funktionell avhängighet till gärningsmannens ålder, kön och uppfostran. Grotius komtill slutsatsen att dålig social bakgrund måste anses som en förmildrande omständighet vid straffmätningen, bristfällig uppfostran ursäktade den unge brottslingen, åtminstone delvis. var en tid professor i Lund och sammanställde där två av sina mest kändaverk.^^ Trots sin anknytning till Sverige måste han betraktas mer somrepresentant för allmäneuropeisk än för svensk doktrin, vilket har intresse för frågan omsvensk rätts internationalisering. Pufendorf formulerade en lära som visar påtaglig släktskap med Aristoteles tankar. Han utvecklade dessutom de straffrättsliga begreppen tillräknande och tillräknelighet. Det första (också kallat imputationen) innebär att gärningsmannen åläggs ansvar för sin handling. Tillräkneligheten (imputabiliteten) är en osjälvständig del av tillräknandet och består av egenskaper hos gärningsmannen. Ansvar förutsatte enligt Pufendorf förstånd, uppfostran och förmåga till självbehärskning. Viljan kunde formas genomfrekventa upprepningar av vissa Blackstone 1795 s. 22-24. Magarey 1990 s. 336. Strömholm 1984 s. 85, 95. C. Peterson 1985 s. 283—285. Frågan är omGrotius gjorde anspråk på att vara förnyare, hans texter är ofta fyllda med hänvisningar till antika och bibliska citat. Se t.ex. Grotius, De jurebelli ac pacis, bok 2, kap. 20, Vl-VII. Grotius, De jure ..., bok 2, kap. 20, VII-VIII. De Officio Hominis et Civis Juxta Legem Naturalem och Elementorum Jurisprudentia Universalis. Samuel Pufendorf (1634—1694)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=