163 lienska stadsstaterna.^*^ En allmän tendens, somvi snart ska möta i den svenska medeltida straffrättshistorien, var dessutom att tillmäta låg ålder en förmildrande inverkan, sominnebar viss »rabatt» på straffet, så att den unge, även om han dömdes skyldig, förskonades från åtminstone de strängaste straffen. Den romerska viljestraffrätten fick successivt genomslag i andra delar av Europa. Germansk rätt fäste dock länge mer vikt vid gärningens skadliga effekt än vid gärningsmannens eventuella avsikt att orsaka effekten. Många tyska källor villedock helt friabarn från ansvar, andra talade ombegränsade böter eller skadestånd. Rättsböcker från tidigt 1200-tal jämställde barns rättskränkningar med vådahandlingar.29 Med ökat kanoniskt och romersk-rättsligt inflytande^° nyanserades regleringen efter hand, så att 7 och 14 år sattes somviktigagränser, men prövningen av det straffrättsliga ansvaret utvidgades till frågan om den unges mognad i det enskilda fallet.^’ Karl V:s strafflag från 1532, Constitutio Criminalis Carolina, påbjuden som rikslikare för det tysk-romerska riket, visade ytterligare inslag, vilka kan tolkas somreceptionsgods. Här fanns ansatser till allmänna regler omstraffbarhet utifrångärningsmannens vilja. Med kontinuitet från de medeltida italienska juristerna, föreskrev »Carolina» straff för den som försökt begå brott men misslyckats på grund av yttre omständigheter.^- För ungdomar och sinnessvaga gällde processuella förmåner, så att underdomaren skulle förelägga fallet med alla dess omständigheter för överrätten, vilken ansågs mer kompetent än första instansens lekmannadomare. Liksomi den äldre rätten var dödsstraff ofta uteslutet för unga. Ett inslag i motsatt riktning, även det gemensamt med romersk rätt, var att tjuvar under 14 år visserligen skulle gå fria enligt huvudregeln, men att de kunde hängas omde befann sig nära åldersgränsen och deras ondska ansågs överträffa åldern.^^ Den kände tyske kriminalisten Benedict von Carpzov stödde regleringen med motiveringen att den unges brottsliga ondska kunde vara så överflödande, att den på samma gång ersatte bristen på ålder och uteslöt varje förhoppning om att någon bättring var att vänta.Carpzov lutade sig alltså mot ett resonemang som band i hop mätningen av skuld med en prognos om framtiden; Engelmann 1895 s. 27-29. His 1920 s. 62. Fauconnet 1920 s. 34. Hemmer 1928 s. 12—17. Receptionen av romersk rätt inföll relativt sent, efter mitten av 1400-talet, men fick då större genomslag än i Frankrike och framför allt England. Waaben 1957 s. 9. Nass 1963 s. 74. Zweigert - Kötz 1993 s. 139. Jägerskiöld 1963 s. 13-15. 3' His 1920 s. 65-67. 3- "Wennherg 1985 s. 37. 33 »die Bosheit das Alter erfullen möcht». Die Peinliche Gerichtsordnung Kaiser Karls V, Art 164, 178, 179. Se Schmidt 1983 s. 109, 117, 135. Waaben 1957 s. 9. Luther 1961 s. 56-58. His 1920 s. 61—66. '•* »Nummalitia delinquentis sit supinum, ita ut jetatis defectum suppleat, nec correctio aliqua speranda». Carpzov 1670-1758, Pars III. Quxstio CXLIII.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=