158 Somreaktion mot den godtyckliga och arbiträra straffmätning somhade tilllämpats under 1’ancien regime utvecklades ideal om rationella brottsbegrepp, förutsägbara straff, likhet inför lagen och människan som mogen, förnuftigvarelse, vilken kan känna och genomsin egen fria vilja behärska kausalitetsförhållanden.5 En lagöverträdare skulle därför inte anses straffbar om han inte kunnat rätta sig efter lagen.'^ Visionerna om det förutbestämda respektive den fria viljan förekommer emellertid stundom sida vid sida i samma lära, inte minst i fråga omreaktioner mot ungdomsbrott. 1800-talets europeiska strafflagar bedömde det oftasomen förmildrande omständighet att gärningsmannen var ung eller på grund av dålig uppfostran inte hade full förståelse för eller kontroll över sina handlingar. De flesta västerländska rättsordningar utgick dessutom från att lagöverträdare inom en preciserad åldersperiod av villkorlig straffbarhet skulle straffas bara omde kunnat inse sin brottslighet. Code Pénal, såväl 1791 som 1810, bildade grundmönstret och krävde att den unge brottslingen handlat avec discernement. I Tyskland förekomuttrycken »mit Unterscheidungsvermögen» och »die zur Erkenntniss der Strafbarkeit erfoderliche Einsicht», i common law »guilty knowledge», i Norge och Danmark »indsett handlingens forbryderske beskaffenhed» och i 1864 års svenska strafflag somnämnts flera gånger »ägt nog urskillning att gärningens brottslighet inse».^ Vad Franz von Liszt med flera av 1890-talets kriminalister villevar bland annat att skärpa kraven på straffrättslig skuld, så att fler fall av ungdomsbrottslingar skulle kunna sorteras från straff till vård, från klander till omsorg. Prövningen borde gå längre, skrev Liszt, än till den förståndsmässiga mognaden. Avgörande för straffrättslig tillräknelighet var »Nicht das Kennen, sondern das Können».^ Den svenska ligapojkskommittén tänkte i liknande banor. Utformningen av 1864 års strafflag ansågs riskera att man att på ett orättvist sätt straffade personer somi det hela stod kvar på barnets ståndpunkt och mer av ett tillfälligt infall och brist på fasthet i viljan än av »verklig inre brottslighet» hade begått en förbrytelse.^ Kritiken avsåg dessutom straffets effekter; så länge en person kunde anses mottaglig för uppfostran, och detta kunde gälla personer ^ Agge 1959 s. 44, 1968 s. 12-14. BRÅ-rapport 1977: 7 s. 14. Dalteg 1990 s. 81—82. Griinhut 1948 s. 25. Honkasalo enligt Thornstedt 1955 s. 322-323. Jareborg 1992 s. 186-187. Ruschc- Kirchheimcr 1939 s. 73-76. Strahl 1955 s. 19-23. Waaben 1968 s. 14-15. Utriainen 1985 s. 37, 1986 s. 64-65. von Wright 1993 s. 25. ^ Innebörden av denna »konformitetsprincip» diskuteras hos Hart 1968 s. 176-179 och Jareborg 1992 s. 182, 207, 210-214. ^ Stjernberg 1905 s. 115-116. Fuchs 1906 s. 16-28. ^ Aufs. 1 s. 437. Även Stjernberg 1905 s. 117. ^ Bet. I s. 85-89. En parallell visade sig i psykiatrins perspektivförskjutning från förståndshandikapp till »karaktärsstörning». Wiener 1990 s. 26. Inom den svenska rättsdoktrinen uttrycktes dock tveksamhet omviljekontrollenverkligen skulle ses somnågot isolerat, omkänslan kunde isoleras från förnuftet. Se Hagströmer 1901-1905 s. 152-153.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=