IV. Hustavlans värld Två skäl brukar anföras för att ungdomsbrottslingar inte ska straffas utan uppfostras. Dels hänvisas till ändamålsenligheten, att ungdomar, individer som fortfarande växer till i kropp och själ, av nyttoskäl inte bör straffas. För demär tidsobestämd och individualiserad vård mer effektiv än ett förutsebart straff. Dels anförs rättvisan, att ungdomar, individer som fortfarande växer till i kropp och själ, av moraliska skäl inte bör straffas. De ådrar sig generellt sett mindre skuld, kanske inte ens någon alls, för sina lagöverträdelser. Rättvisans krav sätts i relation till samhällsnyttan. Diskussionen rör centrala straffrättsideologiska frågor med gammalt ursprung i västerlandets idéhistoria. »Skuld» är ett begrepp som kan ges varierande innebörd. I religiös och moralfilosofisk litteratur anknyts ordet för det första ofta till en metafysisk egenskap hos den sombryter normer, ett slags negativt värde somavvikaren drar på sig. För det andra kan i straffprocessen skuld förekommasom en hänvisning till samtliga de faktiska omständigheter av subjektiv och objektiv art somkrävs för att kunna bevisa straffansvar. Straffrättsligt finns för det tredje en snävare innebörd som avser de subjektiva villkoren för straffansvar, det vill säga tillräkneligheten (gärningsmannens psykiska normalitet eller brist på ursäktande abnormitet) och tillräknandet (den objektiva handlingen täcks av subjektiva element i form av uppsåt eller vårdslöshet). En fjärde betydelse gäller hur stor skuld gärningsmannen ådragit sig genomgärningen, således ett slags strävan till kvantifiering inför domstolens straffmätning. Från den sista betydelsen kan man tänka sig ett teoretiskt samband till den först nämnda, religiöst-moralfilosofiska, enligt vilken skulden betraktas som en förvärvad egenskap hos gärningsmannen.’ 1800-talets straffrätt, ofta framställd somett mönster för vår egen tid, hade till syfte att skapa en rättvis vedergällning av den brottsliga gärningen. Det rättvisa straffet skulle mätas ut efter tre grundsatser. Ekvivalensprincipen föreskrev att lika fall skulle behandlas lika, proportionalitetsprincipen att straffet skulle stå i rimlig proportion till gärningen och skuldprincipen att gärningsmannen ur subjektiv synpunkt måste kunna betraktas som ansvarig för sina handlingar för att kunna straffas.- ' Dc fyra kategorierna är hämtade från Hurwitz 1971 s. 9-11. Redogörelsen är inte avsedd att redovisa en i dag förhärskande straffrättsdogmatik utan bara att ge utgångspunkter för den fortsatta diskussionen. 2 Agge 1959 s. 49. Anners 1990 s. 152-153. Wallén 1973 s. 2. Strahl 1955 s. 17-29. Inger 1983 s. 236. Utriainen 1986 s. 65. Träskman 1984 s. 828.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=