152 och den »mer typiskt asociala grupp», för vilka arbetsfostran måste kompletteras med åtgärder, som för längsta möjliga tid skyddade samhället mot farliga personer. I en bilaga, författad av psykiatrikerna Gunnar Adell och Gustav Jonsson, redovisades resultaten från en undersökning av de manliga lösdrivarna och alkoholisterna på anstalten Svartsjö. Det var en nedslående läsning. Adell och Jonsson, somarbetat efter anvisningar av Olof Kinberg, ansåg sig ha funnit belägg för en betydande ärftlig belastning bland de intagna. Praktiskt taget alla var psykiskt abnorma och bara tre stycken av 120 påstods sakna »grövre psykopatologiska drag». Klientelet borde trots denna sin disposition inte placeras på sjukhus, utan på arbetsanstalt.2°i Det finns åtminstone två skäl att uppehålla sig vid detta efterspel till 1902 års lagar, även omdet kan tyckas falla utanför ämnet. En utilitaristisk och ändamålsinriktad rättsideologi, exempelvis av den typ Liszt företrädde, riskerar uppenbarligen, oavsett rashygieniska, biologiska eller socialpedagogiska förtecken, att leda till en uppdelning av människor i motsatspar av dugliga- odugliga, närande - tärande o.s.v., där den ena kategorin betraktas sommindre värd än den andra. Steget från en allmännyttig, humanitär barnomsorg eller uppfostran till oskadliggörande och utrensning har inte alla gånger varit så långt som det bör vara. Hur ska vi bedöma de rashygieniska, utilitaristiskatankegångarna i Liszts föredrag vid sekelskiftet 1900 - var de uttryck för hans progressiva, liberala sida eller för hans reaktionära?202 Lramför allt visar emellertid redan ett ytligt studium av källmaterialet att rasbiologiska tankegångar, som starkt påminde om Liszts, fick sitt stora svenska genombrott först på 1920-talet, även om man inte kan bortse från att strömningarna påverkade den svenska debatten redan vid sekelskiftet 1900. Rashygienism förenades tidigt med ett ifrågasättande av de straffrättsliga begreppen fri vilja och tillräknelighet somförutsättning för straffbarhet. Filosofen Axel Herrlin skrev 1904 att alla kroniska förbrytare, somantingen genom upprepade återfall visade sig otillgängliga för korrektion eller redan i början av sin förbrytarbana efter medicinalstyrelsens prövning befunnits såsom moraliskt defekta vara oemottagliga för straff, borde »utan restriktioner vara ställda under samhällets förmynderskap för hela sitt återstående liv.» Herrlin tycks samtidigt ha menat att den sjuka böjelsen var en följd av brottslingens eget fria 200 SOU 1939:25 s. 7-14, bilaga As. 3, 26-35, citat s. 38. SOU 1939:25 bilaga C s. 119, 122, 124, 127. En pervertering (?) av Liszts tankegångar utgjorde den propagandistiska användningen inför 1934 års tyska »Gewohnheitsverbrechergesetz». Se Frommel 1987 s. 85. Teserna om»förbättringsbara» fick också en fruktansvärd tillämpning i det system för klassificering av »Fiirsorgezöglinge» somgällde för koncentrationslägret Moringen: 1. Beobachtungs-block. 2. Block der Untauglichen. 3. Block der Störer. 4. Block der Dauerversager. 5. Block der Gelegenheitsversager. 6. Block der Fraglich-Erziehungsfähigen. 7. Block der Erziehungsfähigen. Watzke 1991 s. 65-69. Se även Wolff 1991 passim. 200 201 202
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=