151 element». Man anförde även att det var särskilt viktigt att »oförbätterliga ej genomsin närvaro å anstalten förstör det resultat man vill nå», nämligen att skapa »socialt användbara människor».Den fortgåenden klassificeringen och selektionen står i klart samband med expansionen av nya pedagogiska, kontrollerande och terapeutiska professioner. 1902 hade folkskollärarna, med liberalen Fridtjuv Berg i spetsen, lyckats skilja ut svårhanterliga barn till särskilda skyddshem. Skyddshemmen skickade i sin tur de besvärligaste fallen till strafflagens uppfostringsanstalter, där direktörerna vid mitten av 1930-talet vann justitieministerns gehör för ytterligare en klassificering och utstötning av »abnorma». Men nu kunde de fackliga önskemålen underbyggas och avpolitiseras genom läkarvetenskapens »värdeneutrala» slutsatser; lagrådet stödde justitieministern Karl Schlyters selektionstanke med hänvisning till psykiatrikern Olof Kinbergs utlåtande omatt det doldes ett avsevärt antal sjuka och abnorma bland samhällets unga asociala pojkar.’’^^ I samband med 1930-talets lagrevisioner samordnades också rekvisiten för de båda straffpåföljderna tvångsuppfostran och ungdomsfängelse. Domstolen skulle i båda fallen pröva dels den brottsliga gärningens beskaffenhet, dels den unge gärningsmannens behov och mottaglighet för uppfostran. I båda utredningskommittéerna ingick läkaren Olof Kinberg. Den straffrättsliga reaktionen gavs den »gemischten» karaktär av straff och uppfostran som tidigare attraherat både Franz von Liszt ochJohan Thyrén. Ungdomsfängelset var ett svar på kritiken mot att de ordinära frihetsstraffen ansågs för korta och inte tillgodosåg behovet av uppfostran. Samma inställning präglade 1939 års betänkande om tidsobestämd »arbetsfostran» för återfallsbrottslingar och lösdrivare somfyllt 21 år, det vill säga passerat den övre gränsen för såväl intagning till ungdomsfängelse som åtgärder från barnavårdsnämnd.Lagförslaget siktade på lagöverträdare vilka genomsitt beteende gav grundad anledning till antagande att brottsligheten huvudsakligenvar ett utslag av eller stod i samband med »den brottsliges böjelse för ett lättjefullt och oordnat levnadssätt» och för vilka tidsobestämd arbetsfostran upp till fyraår kunde anses lämpligare än straff, på det att de lättjefulla brottslingarna skulle kunna fostras till nyttiga medborgare i samhällslivet. Kriminalitetens beskaffenhet liksompersonens tidigarevanart och hela livsföring i övrigt borde enligt utredningen vara värdefull vägledning för domstolarna, så att de kunde differentiera tvångsåtgärderna mellan den »mera uppfostringsbara kategorin människor» 198 NJA 1938:11 s. 135-140. Se även Prop. 1936:219, 221, SOU 1934:52 s. 36, 42 och Petrcn 196 1935 passim. NJA 1938: II s. 142. Omden svenska lagstiftarens fäblesse under 1930-talet för ärftlighetslära, se även Fahlbeck 1938 s. 159 fn 138. NJA 1935: II, artikel 7 s. 303-312. NJA 1938: Ils. 152-163. Lagen omungdomsfängelse utfärdades 1935 men trädde i kraft först 1938. 198 sou 1939:25. I kommittén ingick bl.a. Karl Schlyter, Ivar Agge, Hardv Göransson, Sam Larsson, Otto Wagnsson och Olivia Nordgren.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=