133 vedergällningen av skulden. Utan att i lagen hitta närmare vägledning skulle varje klok domare förnimma (»erkennen»), när en straffbar handling väsentligen berodde på försummad uppfostran och den unge behövde ytterligare ledning för att bli en användbar medlem i samhället (»brauchbar Glied des Gemeinwesens»). Tiden för straffet/uppfostran skulle vara obestämd inomen maximiram och frisläppandet ligga i händerna på en förvaltningsmyndighet. I fall den unge måste göras medveten om att hans brott var allvarligt (»zum Bewusstsein gebracht werden muss»), skulle han jämte uppfostringsåtgärden kunna dömas till ett avskräckande fängelsestraff. Eftersom det handlade om rättsligt erkända straff kunde bara statliga anstalter komma i fråga. Aschrott gav i vaga ordalagdomaren fria händer att välja mellan största möjliga antal påföljder och nämnde som i förbigående villkorlig dom och särskilda fängelser med ensamceller för unga. Den tyska landsgruppen däremot, vilken såg uppfostran av straffmyndiga somett re:noÅ\2a. pedagogiskt medel, satte åtgärden i ett nära och problematiskt samband med den statligt övervakade uppfostran för straffomyndiga. Det var inte fråga omett straff, men en ersättning för straff och därför kunde den tilltalade inte frikännas.Förutomatt utreda skuldfrågan hade domaren att undersöka den tilltalades behov, bland annat under vilka omständigheter den unge levde, hans hemförhållanden och uppfostran. Genomdenna individualisering skulle straffrättskipningen, steg för steg, bli helhetens skyddsvärn mot de enskildas asociala uppträdande. Lika lite somAschrott tog den tyska landsgruppen upp »sedlig mognad» i lagtextens villkor för åtgärder. I stället skulle domarens fria prövning'" i det enskilda fallet avgöra gärningsmannens behov av straff eller uppfostran. Han kunde också dömas till båda åtgärderna i förening."- Appelius försvarade denna penologiska cock-tail med att det å ena sidan fanns sådana fall då även den sedligt mogne — och därigenomstraffmyndige — mycket väl behövde uppfostras efter att ha fått en kort och skarp minnesbeta (»Denkzettel») genom straffet. Åandra sidan kunde han tänka sig straff, då en uppfostran misslyckats och man borde försöka förbättra den unge genom ett avskräckande straff."^ Kombinationen av straff och uppfostran hade för övrigt redan införts i flera 108 110 >o« Aschrott 1892 s. 26-33, 48, 50. Jfr »... die staatlich tiberwachte Erziehung soil und darf nicht Strafe sein. Der in staatliche Erziehung Gegebene verliert die Eigenschaft der Unbestrafheit nicht.» respektive »Die staatliche Erziehung tritt statt der Strafe ein; Ereisprechung ist also nicht gerechtfertigt.» Appelius 1892 s. 95-96. "0 Appelius 1892 s. 139-140. Liszt: »in das freie Ermessen des Richters gestelit ist». Aufs. 1 s. 441. Appelius: »... die Frage, ob Strafe oder Erziehung, nicht durch Worte imVoraus zu bestimmen und so der richterlichen Entscheidung eine Schranke zu geben ...». A.a. s. 90. Förslaget §4, Appelius 1892 s. 90-95, 139. Miehe 1968 s. 15. >■’ Appelius 1892 s. 91, 94, 111-114. 109 10
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=