132 hända. Men dessutom visar Liszts resonemang en påfallande brist på medlidande med de barn som satt i fängelse. Hans kritik mot fängelsestraffet var densamma som ligapojkskommitténs och gick ut på att straffet var för kort, inte att det var för hårt. Argumentationen för att ta barnen från fängelserna till uppfostringsanstalter fördes inte efter humanitära utan nyktert rationalistiska och utilistiska linjer. Stoos' förslag till schweizisk strafflag kan tyckas ambivalent i tillräknelighetsfrågan. För lagöverträdare mellan 14 och 18 år skulle domstolen pröva den tilltalades »sittliche und geistliche Reife».'®^ Om hans utveckling befann sig »auf der Stufe eines Kindes unter vierzehn Jahren» skulle han behandlas som ett sådant bam.^^"^ Kraven innebar paradoxalt nog inte mindre utan större möjligheter att tillgripa tvångsmedel mot unga lagöverträdare.Med den förlängda barndomen, perioden av ansvarsfrihet, följde större utrymme för vårdande tvångsåtgärder under kontroll av administrativa myndigheter. Den sedligt omogne skulle, enligt Stoos, inte ses somstraffrättsligt myndig, däremot sommyndig för andra typer av offentligrättsliga frihetsberövanden, till exempel uppfostran i anstalt. Distinktionenvar dock inte knivskarp, uppfostran färgades av straff och den unge skulle tuktas efter graden av sin felbarhet. Det statliga tvånget fick uttrycka klander, men fick ändå inte vara ett straff. Stoos’ ordval auf der Stufe eines Kindes är för övrigt påfallande likt den svenska uppfostringskommitténs förslag fem år senare. Där hette det att lagöverträdare, sompasserat gränsen för absolut straffrihet skulle behandlas med samma uppfostringsmedel somstraffomyndiga, omde befann sig på ett barns ståndpunkt. 102 106 6.3.4. Förståndsmässigt och känslomässigt mogna — straff eller vårdf Även för lagöverträdare sompasserat den nedre åldersgränsen för straffbarhet och dessutombefanns sedligt mogna förordades olika former av uppfostrande åtgärder.i°^ Meningarna delade sig emellertid i fråga omden teoretiska grunden och utformningen, gränserna flöt mellan straff och vård, mellan vedergällning, avskräckning och behandling. Aschrott såg placering i uppfostringsanstalt för straffbara ungdomar somett självständigt straffmedel, strängt skilt både från uppfostran för straffomyndiga och från straffen för vuxna. Behovet av förbättring ställdes emellertid framför Se även Anners 1964 s. 206 angående Gustav III:s argumentation om mildare straff för barnamord. Entwurf Art. 10 § 1 i Gerichtsaal LV (1898) s. 216. Stoos i Gerichtsaal LV(1898) s. 216, 221—222. 105 Miehe 1968 s. 14. Roth 1991 s. 32. 106 Bet I s 87 Stoos använde i polemiken 1897—98 mot bland andra Zucker just uttrvcket »ståndpunkt» — »nach dem Stande ihrer entwicklung den Kindern gleichstehen». Stoos i Gerichtssaal LV(1898) s. 221-222. Ln förteckning finns hos Roth 1991 s. 31 fn. 153. 104 107
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=