124 rades Carl Stoos’ förslag 1893 dll ny schweizisk strafflag^^ flera gånger av den svenska uppfostringskommittén.^® De tre förslagen kan studeras från samma indelning somvi använt tidigare: icke straffmyndiga respektive straffmyndiga. 6.J.2. Straffomyndiga lagöverträdare ochförsummade ham— straff eller vårdf Med en rad exempel hämtade från USA, England och tysk partikulärrätt^* föreslog Aschrott en total omgestaltning av reglerna för uppfostran i regi av myndigheter. För barn under 16 år^-, somvisade tecken på vanartigt beteende och där hemmets och skolans uppfostringsmedel visat sig otillräckliga, skulle oavsett föräldrarnas skuld anordnas en statligt överv'akad uppfostran. Aschrott uttryckte sig svävande om åtgärdernas innehåll^"* men menade ändå att ett omhändertaget barn som regel först måste placeras i en anstalt för att uppfostras till ordning, renlighet, flit och lydnad och sedan som en »brauchbar und ntitzliches Glied in jeder Familie» överlämnas till fosterhem eller anstalt. Däremot avvisade Aschrott kategoriskt omhändertaganden på grund av brister i själva uppväxtmiljön. Från historien kring den svenska lagstiftningen 1902 framgick att frågan om myndighetsfördelningen — domstol eller nämnd — spelade en central roll. Något liknande gällde den tyska debatten. Aschrott anförde att de allvarliga ingrepp i föräldrarätten somsaken gällde måste prövas judiciellt och en domare kunde aldrig — i motsats till en förvaltningsmyndighet — pröva omnågot var »zu beftirchten», det vill säga göra en prognos omframtiden. Med hänvisning till regleringen i Massachusetts föreslog Aschrott en säregen processuell ordning. I varje Amtsgerichtsbezirk skulle inrättas två nya myndigheter. Ett Erziehungsamt, bestående av förmyndardomarensomordförande och en företrädare för vardera staten, kommunen, kyrkan och skolan, skulle besluta ominledande och avslutande av offentlig uppfostran, placering i familj eller anstalt och ha övergripande ansvar för verksamheten. Aschrott ansåg det värdefullt att samla alla dessa frågor under en myndighet. I likhet med de skandinaviska lagstiftarna betonade han värdet av myndighetens lokal- och personkännedom: »Es handelt sich bei der Entscheidung nicht sowohl um eine Feststellung bestimmter Rechtsbegriffe, als um ein Abwägen tatsächlicher Verhältnisse, wofiir eine Art Schöffengericht weit besser qualifiziert erscheint, als ein reines Juristengericht».^^ De relevanta paragraferna i Der Gerichtsaal LV (1898) s. 215-234. Förslaget bemöttes övervägande positivt av tongivande kriminalistkretsar. Aufs. 2 s. 105. Roth 1991 s. 27 fn. 109. 60 Bet. I s. 30, 60-61, 94. 6* Aschrott 1892 s. 27, 28, 32, 35, 39, 42 respektive s. 9, 11, 16, 25. 6- Aschrott ändrade sig 1893 till 14 år och gick i från det medvetet dualistiska system han förordat året innan. Aschrott 1892 s. 46-48 jämförd med ZStW1893 s. 802—803. 63 Aschrott 1892 s. 18-20, 36. ZStW1893 s. 800. 6‘' Aschrott 1892 s. 41. 65 Aschrott 1892 s. 37. ZStW 1893 s. 801-802. 66 Aschrott 1892 s. 19, 38 (citat) och 41.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=