123 och ungdomsstraffrätt pågick långt in på 1900-talet var stridsfrågorna fixerade redan med den tyska landsgruppens förslag 1893.-^^ Grundtankarna bakomförslagen skulle visa sig livskraftiga och delvis återfinnas i den tyska ungdomsstrafflagen 1923 liksomden österrikiska 1928.^3 Problemområdena för den kriminalistiska föreningens debatt var på intet sätt nya, men man presenterade mer detaljerade och straffrättsligt utmanande regleringar än vad somframkommit i penitentiärmötenas resolutioner. Det väsentliga argumentet för lagändringar hämtades från den tyska rikskriminalstatistiken somfrån sin begynnelse 1882 visat stark ökning i absoluta tal av antalet dömda manliga ungdomar.Speciellt den höga återfallsprocenten bland unga användes som belägg för »der Bankerott unserer ganzen heutigen Strafrechtspflege».^^ Statistiken visade med skrämmande tydlighet hur »die Jugendlichen Delinquenten die Rekriiten einer Verbrecherarmée bilden, gegen welche die Strafmittel des bestehenden Rechts sich als machtlos zu erweisen scheinen».-^^ En ändamålsenlig kriminalpolitik krävde att lagstiftaren satte »yxan vid roten till det onda». Liksomför penitentiärerna rörde diskussionen dels preventiv uppfostran av icke straffmyndiga förbrytare och försummade barn, dels åtgärder mot unga, men redan straffmyndiga lagöverträdare. Idéerna omförbättring och individualisering drevs emellertid så långt att distinktionen mellan barnavård och straff började lösas upp. När uppfostringstanken skulle omsättas i lagtext, bröts åsikterna kring åtgärdsrekvisit, åtgärder och myndigheter. Det visade sig att man kunde ge helt olika innebörd åt begrepp som »barn», »försummat», »vanartat», »uppfostran» och »straff». Det var också svårt att enas omvilken offentlig myndighet som skulle ha beslutsrätt, vårdnadsansvar och stå för kostnaderna. Förarbetena till de svenska uppfostringslagarna 1902 hänvisade framför allt till tre bidrag från kretsarna kring IKV. Det första var en skrift författad 1892 av domaren i Berlin, Aschrott.^^ Det andra var den tyska landsgruppens förslag 1891, vilket fick en utförlig kommentar av Appelius.^^ Slutligen kommente52 Michc 1968 s. 3, 5, 24. I sitt föredrag 1900, »Die Kriminalität der Jugendlichen», hänvisade Liszt till sina »alten Forderungen». Aufs. 2 s. 331. Ämnet blev ett huvudtema på de tyska juristdagarna 1902 och 1904. Roth 1991 s. 26. 55 Schaffstein 1968 s. XI. Roth 1991 s. 38. Bogensberger 1992 s. 24-26, 35. 5-* Från 1882 till 1912 steg antalet för brott eller förseelser dömda ungdomar (under 18 år) med 78,9%. Roth 1991 s. 27. 55 Miehe 1968 s. 2 fn. 3 med där angivna referenser till statistiken. 56 Citatet - här efter Aschrott 1892 s. 1 — användes flitigt i den svenska och norska debatten. 52 Aschrott 1892. Se även Miehe 1968 s. 5. 5s Se Beilageheft till ZStW1891 s. 3—75. Appelius 1892. Se även Liszt i Aufs. 1 s. 429—430 samt Roth 1991 s. 26.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=