103 slut blev teorier omdegeneration allt vanligare somförklaring, först inompsykiatri, sedan kriminologi och sexologi, slutligen i hela den allmänna debatten. Men även denna mörka frälsningshistoria hade gyllene kanter, bara man såg åt rätt håll. Det onda kunde nämligen stävjas med hjälp av sedlig livsföring, genomförsakelse av lusten. En måttfull och kysk sexualitet skulle rädda framtidens människa. Så skulle även det mest privata rationaliseras och underkastas självbehärskningens regler. Misstron var dock ofta stor på förmågan till självkontroll inomde samhällsskikt där degenerationen kunde antas ha gått längst. På 1860-talet publicerade två engelska läkare var för sig undersökningar av skallmåtten på flera hundra fångar. De kombåda till slutsatsen att det fanns en hård kärna av professionella tjuvar, vilka främst på grund av sin individuella disposition var att anse somnärmast oförbätterliga. Dr. George Wilson talade om»moral imbecility of habitual criminals as exemplified by cranial measurement», »cranially deficient», »bullet heads, low brows, projecting ears, weazel eyes» medan Dr. Bruce Thompson fastslog att »the physical organization of the criminal is marked by ... a singular stupid and insensate look ... a bad complexion and harsh angular and clumsy outlines ... a devil, a born devil on whose nature nurture could never stick ... a set of coarse, angular, clumsy stupid features». Läkarna menade att brottslingarna hade nedärvda, fysiska defekter, somdömde dem till mental mindervärdighet och lastbarhet.^^ Samma i grunden pessimistiska inställning till reformation, och samma krav på att utsovra vad man kallade oförbätterliga, kom stundom till uttryck i penitentiärernas och kriminalisternas diskussioner. Attityden fick dock en av sina mest typiska exponenter i den »italienska skolan». 5.4. Den italienska skolan — socialt skydd och extremt urval Ingen annan kriminolog torde ha närmat sig sådan ryktbarhet somtillkommit den norditalienska läkaren Cesare Lombroso (1836—1909). Även omden systematiska kriminologin inte började med honomär frågan omämnet någonsin förr eller senare nått samma uppmärksamhet som under hans mest intensiva verksamhetstid, 1800-talets sista kvartssekel. 1876 publicerade Lombroso sin kontroversiella bok omden födde förbrytaren, Uuomo delinquente?^ I samma skede ifrågasatte juristen Enrico Ferri begreppet omden fria viljan och straffrättsprofessorn Raffaele Garofalo doktrinen om en »rättvis» och »proportionell» straffrätt. Trots avsevärda fackliga och politiska meningsskiljaktigheter^'^ uppfattades de tre italienarna snart som en K. Johannisson 1990 s. 142-143. Forsythe 1987 s. 180. Radzinowicz - Hood 1990 s. 8. Boken komut i femupplagor, med ständigt växande sidantal. Första upplagan 1876 innehöll 252 sidor, den sista 1896/97 drygt 1.900. Lombroso 1876, 1896. Wolfgang 1960 s. 185. Radzinowicz - Hood 1990 s. 47—18.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=