68 för det nya lagrummet begränsats till att omfatta endast uppmaning till våld å person eller egendom.^ Svensk straffrätts avsaknad av en generell bestämmelse mot uppmaningar till brott eller överträdelser av gällande författningar hade, såsom nämnts i avsnitt 4.1 ovan, uppmärksammats redan före antagandet av 1864 års strafflag. I verket »Omyttrandefrihet och tryckfrihet» av år 1859 anförde professorn i statsrätt Herman Rydin följande om meddelanden riktade mot samhällets inre lugn. »Hvarje uppmaning till lagbrott eller öfverträdelse af gällande författningar, ävensom anvisning om sättet att dervid tillvägagå böra naturligtvis vara belagda med straff; så är det i flera utländska lagar. I våra lagar finnes ej något uttryckligt stadgande härom.» — »Hvad tryckta skrifter angår, så kan uppmaning eller anvisning till annat brott än myteri och uppror ej straffas, äfven omden åsyftade missgerningen deraf blifva en följd.»^ Herman Rydins påpekande att allehanda uppvigling borde vara straffbar gjordes flera decennier innan organiserad socialistisk agitation i nämnvärd utsträckning började förekomma. Att hans uppfattning föranletts av annat än rent juridisk-systematiska synpunkter förefaller därför osannolikt. När 1887 års ovannämnda proposition avhandlades inför statsrådet anförde justitierådet Axel Örbom, som sedermera under hösten 1888 kom att efterträda »kvarstadskungen» Axel Bergström somjustitieminister i Bildts ministär, en del kritiska synpunkter. Han gjorde bl.a. gällande att det föreslagna straffbudet om uppmaning till brott knappast kunde komma att utgöra ett tjänligt medel för att motverka de på senare tid »så ofta förekommande våldsamt agitatoriska framställningarna i sociala frågor». Dessa framställningar ingick enligt Axel Örbomi ett planmässigt strävande efter att genom systematiskt vanställande av samhällsförhållandena, genom oavlåtligt vädjande till de lägsta lidelser och drifter, förvillande av rättsbegrepp, framställande av falska anklagelser och löften om hämnd upphetsa en samhällsklass mot andra och undergräva den bestående stats- och samhällsordningen. Han framhöll att de socialistiska agitatorerna inte ägnade sig åt att uppmana till våld mot någon specifik person eller egendom, utan predikade nödvändigheten av en våldsam och fullständig omstörtning av den bestående samhällsordningen. För att kunna förhindra socialistisk propaganda måste lagen enligt Axel Örbomdärför kriminalisera agitation, sompå ett för den allmänna säkerheten till person eller egendom hotande sätt, uppviglade till omstörtande av samhällsordningen eller hetsade till tvedräkt och förföljelser hela samhällsklasser emellan. Justitieminister Nils Vult von Steyern replikerade i anledning av Axel Örboms ytt- - Prop. 1887 B: 6 s. 9. ^ Rydin, 1859, s. 22 f. och 281 ff. Herman Rydin torde emellertid ibland blanda ihop de lege lata med de lege ferenda. Så förefaller han t.ex. på s. 282 göra gällande att delaktighetsansvar torde kunna aktualiseras så snart en skrift förklarats brottslig, endast för att senare, på s. 285 ff., konstatera att det är otillfredsställande att det rådande rättsläget inte överensstämmer med det av honom förordade.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=