64 kap. 4§ 9 mom. TF."^^ Under det att straffbuden mot uppmaning till antingen uppror eller förräderi upphävdes år 1906 respektive år 1940 har det föga tillämpade brottet samhällsfarlig ryktesspridning således gått skiftande öden till mötes. 4.4. Samhällsfarlig ryktesspridning samt uppmaning till förräderi eller uppror - sammanfattning och slutsatser För uppmaning till förräderi enligt 8 kap. 3 och 8 §§ i 1864 års strafflag kunde straffarbete högst sex år utmätas. Uppmaning till uppror kunde enligt 10 kap. 11 § SL ursprungligen föranleda fängelse i högst sex månader. Ar 1887 skapades i 10 kap. 14 § SL ett särskilt stadgande, vilket vid påföljd av fängelse högst två år kriminaliserade allehanda uppmaningar till våld å person eller egendom. För att kongruens skulle föreligga mellan nyskapelsen i 10 kap. 14 § och 10 kap. 11 § SL skärptes strafflatituden i sistnämnda paragraf genom att straffets begränsning till fängelse sex månader togs bort. Brottet samhällsfarlig ryktesspridning, som framstår som ett mellanting mellan förräderi- och fridsbrott, kunde enligt 8 kap. 14 § SL föranleda straffarbete högst två år. Uppmaning till uppror, myteri jämte, fr.o.m. år 1888, våld å person eller egendom, skulle enligt 3 § 7 mom. TFF straffas efter allmän lag. År 1906 befanns det särskilda stadgandet omuppmaning till uppror i 10 kap. 11 § SL sakna mening, eftersomgärningar av denna art kunde bestraffas enligt den detta år utvidgade strafflatituden i 10 kap. 14 § SL. Sedermera upphävdes även specialstadgandet omuppmaning till förräderi såsom konsumerat av det generella uppviglingsbrottet. Brottstypen samhällsfarlig ryktesspridning kom emellertid att bestå och genomgick under tiden för Andra världskriget ett flertal ändringar. I dag återstående, dock endast under krigstid gällande, reminiscens av detta brott återfinns i 22 kap. 5 § BrB, eller, omspridandet skett genom tryckt skrift, i 7 kap. 4 § 9 mom. TFF. Under åren 1885-1921 synes ingen ha fällts till ansvar för samhällsfarlig ryktesspridning i första instans. Straffbuden mot uppmaning till antingen uppror eller förräderi förefaller under demokratins genombrottstid ha begränsat den politiska debatten endast i fråga omexplicit revolutionär agitation. Den flexibilitet som juryinstitutet kunde ge en tryckfrihetsrättslig brottsbeskrivning medförde emellertid att kriminaliseringen av uppmaning till uppror eller I 1949 års tryckfrihetsförordning överensstämde ursprungligen 7 kap. 4§ 9 mom. med 11 kap. 6 § SL, under det att 7 kap. 4 § 3 och 4 mom. TF straffbeläde sådant uppsåtligt respektive oaktsamt krigsförräderi som omfattades av 27 kap. 1 och 2 §§ SL. Tryckfrihetsförordningens karaktär av grundlag har medfört att med strafflagen överensstämmande ändringar inte genomförts fortlöpande i 7 kap. 4 § TF.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=