53 en brottslig gärning genom att t.ex. ge råd skulle straffas på samma sätt som gärningsmannen. Ominget brott sedermera begåtts kunde emellertid inte ens uppmaning till allvarliga brott, som mord, bestraffas. I verket »Omyttrandefrihet och tryckfrihet» av år 1859 anförde Herman Rydin att varje uppmaning till lagbrott eller överträdelse av gällande författningar samt anvisningar om olagliga tillvägagångssätt bordevara belagda med straff. Så förhöll det sig enligt honom i flera utländska lagstiftningar och det faktumatt missgärningsbalken saknade stadganden av denna art ansåg han vara en klar brist.Denav Herman Rydin förmenta bristen kom emellertid inte att åtgärdas i 1864 års strafflag, utan först genom 1887 års s.k. lilla socialistlag i 10 kap. 14 § SL. I Lagkommitténs strafflagsförslag av år 1832 stadgades att offentlig uppmaning till uppror eller förräderi, omyttrandet inte haft brottslig verkan, skulle straffas enligt samma påföljdsskala som gällde för försök. Brottet samhällsfarlig ryktesspridning saknade motsvarighet i 1832 års förslag. I kommitténs senare arbeten upptogs dock denna brottstyp, varvid kravet på att ryktesspridningen skulle ha skett i ont uppsåt redigerats bort. Lagberedningen behöll i sitt utkast av år 1844 i huvudsak dessa bestämmelser.*• I 1849 års upprorslag stadgades fängelse från två till sex månader för den som muntligen inför menighet eller annan folksamling eller i skrift uppmanat till uppror, om uppmaningen inte haft straffbar verkan.'- Enligt 8 kap. 3 och 8 §§ i 1864 års strafflag skulle uppmaning till förräderi inför menighet eller annan folksamling bestraffas med straffarbete högst sex år. Maximistraffet för samhällsfarlig ryktesspridning var enligt 8 kap. 14 § SL straffarbete högst två år. Uppmaning till uppror inför menighet eller annan folksamling kunde enligt 10 kap. 11 § SL föranleda fängelse högst sex månader. I samband med att brottstypen uppmaning till brott skapades år 1887 skärptes strafflatituden i 10 kap. 11 § SL genomatt fängelsestraffets begränsning till sex månader togs bort, varvid fängelse två år blev det högsta straff som normalt kunde utmätas för uppmaning till uppror. Uppmaning till förräderi eller uppror var kriminaliserat »när uppmaningen ingen straffbar verkan hade». Omett yttrande åstadkommit att ett förräderi eller ett uppror sedermera ägt rum, var det således uteslutande ansvar för anstiftan somkomi fråga. Förräderibrott begångna genom tryckt skrift straffades enligt 3§ 10 mom. TFF såsom antingen förräderi eller samhällsfarlig ryktesspridning.'^ I tryckt Rydin, 1859, s. 22 f. " Lagkommittcns Förslag till Allmän Criminallag, 1832, Straff-Balk, 9 kap. 5§ och 11 kap. 9 §. F'örsök avhandlades i tredje kapitlet. Lagkommittéens Criminallagstablå av år 1841, s. 75, 9 kap. 9§. Lagberedningens Förslag till Straffbalk, 1844, 9 kap. 4, 8 och 13§§ samt 11 kap. 12 §. SFS 1849:11, 5 §. Dvs. enligt 4 kap. 5 § eller 6 kap. 5 § missgärningsbalken. Missgärningsbalken 4 kap. 5 § angav att den som var betrodd att veta kungens och rikets hemliga rådslag eller beslut avseende ärenden som angick rikets vård och säkerhet, och som uppenbarade dem eller utan lov offentliggjorde handlingar somdet ålegat honomatt hemlighålla, skulle straffas såsomför förräderi.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=