3. Det svenska samhället under demokratins genombrottstid 3.1. Demokratiseringen Vid statsvälvningen år 1809 behölls fyrståndsriksdagen orubbad, trots att den sociala utvecklingen gjort ståndsindelningen som representationsprincip föråldrad. Först i början av 1860-talet genomdrevs under ledning av justitiestatsminister Louis De Geer ett förslag till ny riksdagsordning, vilket trots motstånd från vissa konservativa grupperingar antogs vid 1862/63 års riksdag samt av den följande riksdagen. Genom 1866 års riksdagsordning infördes ett tvåkammarsystem med valbarhets- och rösträttsvillkor knutna till inkomst och förmögenhet, enligt en plutokratisk princip som varit okänd för ståndsriksdagen. Första kammarens ledamöter utsågs genom indirekta val för en tid om nio år, varvid förnyelse skedde successivt. Landstingen och stadsfullmäktige i de större städerna var valkorporationer. Rösträtt till dessa organ tillkom alla kommunala rättssubjekt som var skatteskyldiga och hade betalat sin skatt, även juridiska personer. Rösträtten var graderad efter hur mycket skatt man betalade. Det politiska inflytandet i denna kammare kom därför att utövas framför allt av de förmögna. Rösträtten till Andra kammaren var inte graderad, men rösträtt tillkom endast män somhade en årlig inkomst omminst 800 kr eller ägde fast egendomtaxerad till minst 1.000 kr eller under minst femår arrenderade en jordbruksfastighet taxerad till minst 6.000 kr. På grund av dessa ekonomiska villkor var endast cirka en fjärdedel av landets vuxna män berättigade att rösta vid det första andrakammarvalet. Redan mot slutet av 1860-talet började det i riksdagen framföras krav på allmän rösträtt. Under 1800-talets sista decennier kom den politiska debatten emellertid att domineras av tullfrågan, dvs. frågan omSverige skulle vara protektionistiskt eller frihandelsvänligt. Fr.o.m. år 1888 hade protektionisterna, som generellt sett var mindre reformvänliga än frihandelsanhängarna, majoritet i riksdagen.! Rösträttsrörelsen blev emellertid alltmer aktiv under 1890- ' Förutomprotektionismens politiskt konserverande inflytande begränsade den s.k. vingklippningen av städerna, somföretogs år 1894, den progressiva stadsbefolkningens ökande inflytande i Andra kammaren. Vingklippningen medförde att antalet andrakammarledamöter fastställdes till 230, varav 80 stadsbor och 150 lantbor. Detta frysningsförfarande av antalet ledamöter innebar att städerna, somår 1867 haft endast 55 av de då 190 platserna, fortsättningsvis inte kunde stärka sitt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=