179 andra ministär under våren 1914 ersatts av Hammarskjölds ämbetsmannaregering framställdes dels ett konservativt lagförslag om att 10 kap. 14 § SL borde utvidgas till att omfatta offentlig uppmaning till osedlighet, dels en socialdemokratisk motion vari 1910 års hemställan att 10 kap. 14 § SL skulle återges 1889 års lydelse upprepades. Båda förslagen avslogs. Efter Första världskrigets utbrott fann särskilt de konservativa grupperingarna anledning att uppmärksamma de försvarsnihilistiska agitatorernas förment fosterlandsförrädiska verksamhet. Under åren 1915-1917 framlades olika förslag omåtgärder till stävjande av försvarsfientlig propaganda, vilka samtliga avslogs av riksdagen. Bl.a. hemställdes år 1915 dels att personer somdömts enligt 10 kap. 14 § SL för spridande av försvarsfientlig propaganda skulle kunna förbjudas att vistas å ort, där avdelning av krigsmakten var förlagd, dels att brottsbeskrivningen i 10 kap. 14 § SL skulle vidgas till att omfatta försök att upphetsa till ovilja mot krigstjänst, uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden. Sistnämnda förslag återkomår 1916. Påföljande år nöjde högern sig med att hemställa att behovet av att stävja förekomsten av försvarsnihilistiskt agitation skulle utredas. Åren 1917 och 1918 motionerade den socialdemokratiska vänstern, som i maj 1917 p.g.a. av schismen med SAP bildade ett eget parti, utan framgång om att 10 kap. 14 § SL skulle upphävas. De två sistnämnda motionerna framställdes sannolikt nästan uteslutande för att ge vänstersocialisterna möjlighet att kritisera både den aktuella paragrafen och övriga partiers politiska inriktning. Under 1920- och 1930-talet väckte frågan omutformningen av 10 kap. 14 § SL vid några tillfällen debatt, men inga förslag som lades fram ledde till ändringar av straffbudets räckvidd. Efter 1906 års utvidgning vidtogs, förutom vissa juridisk-tekniska justeringar, inga ändringar av 10 kap. 14 § SL förrän lagrummet i samband med 1948 års strafflagsrevision kortades ned utan att i sak förändras och brottet gavs benämningen uppvigling. År 1906 infört påföljdsmaximum, straffarbete fyra år, ändrades till fängelse motsvarande tid först då brottsbalken antogs och fängelse blev reaktionssystemets enda frihetsstraff.^^ I brottsbalken återfinns straffbudet mot uppvigling i 16 kap. 5 §. Under intryck av den vänsteraktivismsom förekominombl.a. den s.k. Vietnamrörelsen avkriminaliserades ringa uppvigling år 1970. Ringa fall av uppvigling skall anses föreligga bl.a. då endast obetydlig fara förelegat för att ett yttrande skulle leda till efterföljd samt då fråga är oms.k. intressekollisionsfall. Med intressekollisionsfall avses utlåtanden somär av den art att medborgarnas rätt att hysa vilken åsikt somhelst och hävda denna bör väga tyngre än samhällets intresse av att förbjudna handlingar inte begås. Socialismen utgör idag en sedan länge integrerad del av det politiska etablissemanget och inte ens ideologins mer radikala anhängare torde annat än i extrema undantagsfall uppfattas som konkreta hot mot det rådande samhällsSe prop. 1962:10 s. B 44. 80
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=