167 gandan. Enligt honomriktade lagförslaget sig inte mot »de oförvitliga medborgare för vilka 16 § RF är avsedd» utan endast mot personer som dömts för brott. De liberaler och socialdemokrater som i Första kammaren ställde sig avvisande till lagförslagen anförde bl.a. att det var felaktigt att försöka jämställa denna proposition med vårdlagstiftning såsom lösdriveri- och alkoholistlagen samt att Johan Thyréns tolkning av 16 § RF var orimlig, eftersom denna bestämmelse då helt skulle sakna mening. Vidare framhölls att det lämpligaste sättet att motverka förekomsten av försvarsfientlig agitation var att behandla de värnpliktiga väl. Första kammaren antog emellertid båda lagförslagen, med den justering att ändringarna av 10 kap. 14 § SL skrevs samman. I Andra kammaren framhöll lagförslagens anhängare vikten av att militären var pålitlig och rikets försvar starkt. Vidare påpekade de att tidigare repressiva lagförslag som kritiserats under riksdagsdebatterna sedan de väl antagits oftast visat sig vara lyckade samt att, även om lagstiftning inte var det enda sättet att stävja försvarsnihilistisk agitation, det var ett av de medel somlämpligen borde användas. Lagförslagens motståndare anförde att man inte kunde tvinga värnpliktiga till större fosterländskhet än vad militärväsendet i sig uppväckte och befälen genom sitt uppträdande framkallade. Vidare sades att den försvarsfientliga propagandan inte var av sådan beskaffenhet att dessa bestämmelser var motiverade och att lagar av denna art i vart fall motverkad sitt syfte, eftersom de skapade antimilitaristiska martyrer. Carl Lindhagen berättade att han hade personlig erfarenhet av att det genom bl.a. 1855 års landshövdingeinstruktion redan fanns möjlighet att hindra personer vars åsikter myndigheterna ogillade från att tala offentligt. Han framhöll risken för administrativt godtycke och påpekade att det även förekom högeragitation som syftade till att bringa fäderneslandet i fara. Sistnämnda tankegång återkom hos Carl Lindhagens partikamrat Sven Persson. Denne påpekade att, omstrafflagen skulle vara så allsidig som möjligt, straffbestämmelser mot den krigsagitation somallmänt florerade i vissa högerkretsar borde införas. Han framhöll att enda anledningen till att inte han själv motionerade omett sådant lagförslag, var att han ville slå vakt om yttrandefriheten. Andra kammaren avslog båda förslagen,^* vilket knappast var ägnat att förvåna eftersom såväl Hjalmar Branting somKarl Staaff tagit ställning mot propositionen vid remissdebatten mindre än en månad tidigare. Inomdet Liberala samlingspartiet hade sammanhållningen snarast stärkts då Gustav V:s omdiskuterade uppträdande i samband med bondetåget framtvingat den Staaffska ministärens avgång. Under år 1916 upprepade de konservativa sitt motionsvis framställda förslag 30 I-K 1915:79 s. 60-91. 31 AK 1915:88 s. 71-92.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=