165 hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden skulle enligt propositionsförslaget sålunda genom beslut av konungens befallningshavande kunna förbjudas att uppehålla sig på platser där de kunde antas bedriva särskilt skadlig försvarsfientlig agitation. I lagrådet uttalade flera av ledamöterna betänkligheter mot förslaget.^* Befogenheten att meddela vistelseförbud skulle enligt förslaget tillkomma en administrativ myndighet. Detta förhållande fann flertalet lagrådsledamöter egendomligt, eftersom möjligheten att ålägga någon vistelseförbud var kopplad till tidigare utslag, såsomett slags extra straff. Vidare kritiserades förslagets lösliga regler, somenligt lagrådet skulle kunna innebära en väsentlig inskränkning i enskilda individers rätt att välja uppehållsort och således utgjorde ett mycket allvarligt ingrepp i vad someljest var en allmän medborgerlig rätt.^^ Då propositionen fördrogs för utskottsremiss i Andra kammaren kritiserade både Hjalmar Branting och Karl Staaff dess innehåll.^^ Hjalmar Branting talade om risken för godtycke och kallade förslaget för undantagslag. Karl Staaff undrade om inte propositionens innehåll stred mot 16 § RF. Vid granskningen av propositionen anslöt sig lagutskottet till de negativa synpunkter som framförts av lagrådet och fäste även särskild uppmärksamhet vid det av Karl Staaff påpekade förhållandet att det i 16 § RF stadgades att kungen ingen borde »från ort till annan förvisa».Utskottet konstaterade att »(s)om bekant är det alldeles särskilt mot obehöriga ingrepp mot en misshaglig politisk verksamhet, som grundsatser av förevarande art blivit uppställda». Förutom att lagförslaget befanns möjligen stå i strid med grundlagen ställde sig utskottsledamöterna tveksamma till propositionsförslagets effektivitet. Eftersom det i 1914 års lagutskottsutlåtande fastslagits att endast ett fåtal personer dömts för att ha ägnat sig åt försvarsnihilistisk propaganda ansåg lagutskottet att en lagstiftning av föreslagen art kunde antas få liten praktisk betydelse. Utlåtandet utmynnade i en hemställan att propositionen skulle avslås.-5 I den av Otto Holmdahl m.fl. framställda motionen konstaterades bl.a. följande.2^’ Att strafflagens bestämmelser ägde tillämpning endast avseende de fall då en försvarsfientlig agitator prisade eller uppmanade till verkliga brott, men däremot inte om någon sökte undergräva krigslydnaden var en klar brist. Konungens befallningsh.ivande erhöll .ar 1918 benämningen Länsstyrelse. 21 Prop. 1915:144 s. 18 ff. 22 Närmare om 16 § RL' och administrativa frihetsberövanden, se Bramstång, 1982, s. 1—68. 22 AK 1915:60 s. 45. 2-1 LU 1915:53. 22 En del av utskottets konservativa ledamöter reserverade sig mot detta ställningstagande. Dessutomavgavs reservationer i fråga ommotiveringen till hemställan omavslag, varvid t.ex. socialdemokratcn Carl Lindhagen framhöll att det var meningslöst att skapa repressiva lagar för att undanröja missförhållanden. 2f- Mot. AK 1915:128.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=