161 Högsta domstolen delade justitieministerns uppfattning att tryckfrihetsbestämmelserna inte medförde ett åliggande för staten att förmedla fångars eventuellt samhällsfientliga korrespondens. Förutom att viss juridisk-teknisk kritik framfördes, gjorde domstolen emellertid gällande att lagtextens ordalydelse i vissa avseenden var alltför obestämd för att kunna garantera erforderlig rättssäkerhet. En smärre redaktionell ändring vidtogs p.g.a. Högsta domstolens kritik. Förslaget erhöll följande lydelse. Vill fånge afvsända skrift, somkan antagas vara ämnadatt offentliggöras, skall, ehvad skriften är affattad såsom bref eller ej, fängelsets styresman öfverlämna den till tillsyningsmannen, eller där sådan ej finnes. Konungens befallningshafvande. Tillsyningsmannen eller befallningshafvanden har att bestämma, huruvida skriften får afsändas; och må tillståndvägras i hvarje fall, då skriften är af anstötligt innehåll eller dess offentliggörande eljest finnes olämpligt. Då propositionen passerade kamrarna för remiss riktade Hjalmar Branting skarp kritik mot denna lagstiftningsåtgärd liksommot Hinke Bergegren, som, enligt Hjalmar Branting, uppträdde som omhan av statsmakten avlönades för att ge den konservativa regimen anledningar att göra inskränkningar i den medborgerliga friheten.^ Lagutskottets pluralitet hade inget att erinra mot propositionen. Reservationsvis framförde emellertid ett antal liberaler och socialdemokrater att förslaget utformats svävande och därmed lämnade utrymme för godtycke. Vidare påstod man att aktuella missförhållanden med rätt tolkningoch tillämpning av nuvarande regler kunde förekommas, varför lagändringen var onödig. Första kammaren biföll propositionen utan votering. I Andra kammaren debatterade Albert Petersson och Hjalmar Branting huruvida det förelåg något behov av denna sorts specialbestämmelser, somenligt Hjalmar Branting avsåg att drabba uteslutande politiskt aktiva skribenter. Förslaget bifölls emellertid med 122 ja mot 81 nej.^ I slutet av januari år 1909 höll Hjalmar Branting i samband med en remissdebatt åter ett anförande, vari han fördömde de inskränkningar, som»systemet Petersson» medfört i yttrande-, tryck- och församlingsfriheten. I sitt bemötande av Hjalmar Brantings uttalanden hänvisade Albert Petersson vid detta tillfälle huvudsakligen till att det ålåg åklagare och domare att tillämpa de regler som i laga ordning hade antagits av riksdagen.^ De skiljaktigheter som somsedermera förklarades brottslig, till följd av tryckfrihetsförordningens exklusivitet inte straffas för lydnadsbrott enligt strafflagen för krigsmakten. Se även t.ex. NJA 1914 s. 381. En skillnad mellan tryckfrihetens tillämplighet vad avsåg, å ena sidan, under strafflagen för krigsmakten lydande personer och, å andra sidan, personer som var efter laga domfrihetsberövade förelåg dock såtillvida att de förstnämnda fullgjorde en medborgerlig skyldighet, under det att de sistnämnda på laglig grund redan berövats en av de mest elementära fri- och rättigheterna, nämligen sin fysiska frihet. 7 AK 1908:49 s. 2. « LU 1908:71, EK 1908:58 s. 2 och AK 1908:64 s. 57 ff. ■» AK 1909:5 s. 2 ff. 12
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=