139 ende till dess att ett år förflutit efter avtjänat straff kan knappast ha förändrat vare sig Erik Hedéns eller Ivan Oljelunds tillvaro i nämnvärd utsträckning. Zeth Höglund berördes emellertid av denna påföljd, eftersomden somdömts att mista sitt medborgerliga förtroende enligt 2 kap. 19 § SL inte kunde inneha ämbete, tjänst eller annan allmän befattning och således enligt 26 § ROvar förhindrad att vara riksdagsman. Om en riksdagsman under pågående riksdag komi sådan ställning att han inte längre var valbar, ålåg det kammaren att fastställa detta och därefter enligt 28 § RO anmäla den uppkomna vakansen. Då frågan omZeth Höglunds riksdagsmannaskap behandlades i Andra kammaren hemställde Hjalmar Branting att rådhusrättens utslag för tillfället inte måtte föranleda någon åtgärd, eftersom detta inte vunnit laga kraft och ytterligare prövningav målet kunde komma att leda till mycket annorlunda resultat. Hjalmar Brantings hemställan möttes av kritik från bl.a. liberalernas ledare Nils Edén, men bifölls av kammaren med 19 rösters övervikt mot alternativet att omgående förklara Zeth Höglund obehörig att kvarstå somledamot av Andra kammaren.Eftersom överinstanserna inte kvalificerade Zeth Höglunds gärningar som förräderibrottslighet befriades han sedermera från påföljden förlust av medborgerligt förtroende. Han kvarstod därför som riksdagsman under hela den tid somhan var frihetsberövad. Svea hovrätt frikände de tilltalade från ansvar för förräderibrottslighet, men dömde dem enligt 10 kap. 14 § 1 och 2 ohörsamhet mot myndighets bud och Zeth Höglund även uppror. Hovrätten fann det straffbart att utlåta sig omanordnandet av en storstrejk kort innan eller vid ett sannolikt förestående krigsutbrott, och ansåg att yttrandena innefattade uppmaning till värnpliktiga att inte efterkomma inkallelse till krigstjänstgöring och till personal vid kommunikationsväsendet att nedlägga arbetet. De tilltalades anföranden befanns alltså straffbara som uppvigling till dels värnpliktsvägran, dels brott enligt strafflagens tjugofemte kapitel. Varför just Zeth Höglund ansågs ha gjort sig skyldig till även uppmaning till uppror redovisades inte. Kanske var det budskapet i det av bl.a. honomutarbetade manifestet, där det talades om att en mobiliseringsstrejk kunde komma att övergå »till en kamp av betydligt mer tillspetsad karaktär», som ådrog Zeth Höglund ansvar för uppmaning till uppror. Hovrätten fann de tilltalade överbevisade om att med sina uttalanden ha åsyftat brottslig verkan eller »i allt fall» ha insett att sådan kunde uppstå. Antingen direkt eller indirekt uppsåt att uppmana och förleda till brott ansågs således ha förelegat. I det senare fallet var det för straffansvar tillräckligt att de tilltalade insett att den brottsliga effekten varit ett oundvikligt resultat av att man uttalade sig på aktuellt sätt, även omde i och för sig endast avsett att propagera för fredens bevarande och inte att uppmana eller söka förleda till brott. mom. SL för uppmaning till straffbar för uppmaning till AK 1916:68 s. 8 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=