RB 55

137 Justitierådet K G Carlson, som instämde med pluraliteten i fråga om åtalen mot Erik Hedén och Ivan Oljelund, ogillade åtalet beträffande Zeth Höglund, eftersomdenne inte var »förvmnnen att hava vid kongressen uppmanat eller annorledes sökt förleda till brott eller eljest till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet». Inga polisstenografer eller andra myndighetspersoner var närvarande då de tilltalade yttrade sig inför kongressen. Beskaffenheten av de anföranden som de tilltalade ansågs ha hållit rekonstruerades således genom bl.a. pressmeddelanden, polisrapporter bestående av andrahandsuppgifter, förhör somföre och under processen hållits med de tilltalade samt vittnesuppgifter från personer som bevistat kongressen. De personer sombevistat kongressen kunde i många fall antas sympatisera med de tilltalade och dessutom riskera att åtalas för att ha fällt yttranden av samma art somde tilltalade påstods ha gjort. Det enda verkligt tillförlitliga beviset omvad somsagts verkar därför ha varit det till Sveriges arbetande folk riktade manifestet. Rådhusrätten berörde bevissvårigheterna genom att kortfattat konstatera att det ansågs utrett att de tilltalades anföranden innefattat vad somangivits i utslaget. Inte heller Svea hovrätt eller Högsta domstolen ägnade bevisfrågorna rörande yttrandenas innehåll någon explicit uppmärksamhet. Hur domstolarna gått till väga då man fastställde beskaffenheten av de tilltalades anföranden är inte lätt att veta. Exempelvis konstaterade den liberale politikern och juridikprofessorn, vid denna tid justitierådet, Nils Alexanderson, när Ivan Oljelund mot slutet av 1930-talet ansökte om, och sedermera nekades resning, att »intet vittne» vad avsåg Ivan Oljelund sagt annat än att denne, istället för att uppmana till mobiliseringsstrejk, »tvärtomyttrade sig ytterst kritiskt om möjligheten att, trots att nödiga förberedelser icke vidtagits», genomföra en mobiliseringsstrejk, men att då Högsta domstolen detta oaktat »tydligen med hänsyn dels till pressreferatet, som av den tilltalade personligen inför R:R.n vitsordats såsom riktigt, och dels till omständigheterna i övrigt fann svaranden skyldig, måste detta hava berott därpå att domstolen bedömde anförandet såsom ett försök — visserligen under formen av kritik mot begångna försummelser i fråga omförberedelsen och förnekandet av möjligheten av genomförandet för tillfället - att på längre sikt förmåauditoriet, vilket huvudsakligen bestod av värnpliktiga med en ledande ställning envar inom sin miljö, att på grundval av bättre organiserade beredelser ställa sig i spetsen för mobiliseringsstrejk».'^^ ■*- Ivan Oljelunds resningsansökan avslogs med tre röster mot två, se NJA 1938 s. 653. Nils Alexanderson tillhörde den pluralitet som inte fann skäl att bevilja förnyad prövning. Dennes utlåtande i NJA 1938 s. 653 omnämns i Zeth Höglunds memoarer somett anförande »somevigt blamerar denna domstol som ett cyniskt hån mot all anständighet». Höglund, 1954, s. 213. För mer juridiska synpunkter på denna resningsansökan och Alexandersons särskilda yttrande, se t.ex. Cars, 1959, s. 65 (nc.t 103), 84-85, 171 (not 245), 203 (not 421), 215 (not 483) och 246 (not 113).

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=