no Uppvigling till brott varå strängare straff än fängelse kunde följa och uppvigling under synnerligen försvårande omständigheter kunde sedan 1906 års lagändring trätt ikraft straffas med straffarbete fyra år. Eftersom straffmaximum i 10 kap. 14 § SL tidigare varit fängelse två år, måste latitudhöjningen anses avsevärd. Att straffarbete komatt ingå i påföljdsskalan medförde att det blev betydligt lättare än tidigare att låta häkta för brott mot 10 kap. 14 § SL misstänkta personer.^o Dessutom fungerade höjningen av maximistraffet antagligen som en signal till polismyndigheterna att ägna den revolutionära och försvarsnihilistiska propagandan mer uppmärksamhet än tidigare och till domstolarna att anse brottsliga yttranden av denna art mer förkastliga än tidigare. Såsomnämnts i avsnitt 5.2.3 ovan förekominomden revolutionärt antimilitaristiska propagandan ofta uttalanden som enligt rättsordningen utgjorde uppmaning eller försök att förleda till vägran att åtlyda förman eller s.k. rymning. De militära lydnadsbrott somförsvarsnihilisternauppmanade till kunde i regel föranleda straffarbete, dvs. strängare straff än fängelse.Efter 1906 års ändring var straffmaximum för antimilitaristiska yttranden därför i allmänhet straffarbete fyra år. Minimistraffet för deltagande i upplopp som övergått till uppror sänktes genom 1906 års lagstiftning från straffarbete två år till straffarbete två månader eller, omomständigheterna var synnerligen förmildrande, fängelse en månad. Vidare innebar Staafflagarna att brottsbeskrivningarna i 8 kap. 3 och 8 §§ SL tens tillämpningav tredje momentet och dömt enligt andra momentet under uttryckligt påpekande att fråga var om försök att förleda till värnpliktsvägran, vilket var ett brott. Se även NJA 1908 B 670. I t.ex. NJA 1911 B 98 och NJA 1918 B 150 har emellertid samtliga instanser ansett yttranden av liknande beskaffenhet ha konstituerat försök att förleda till ohörsamhet mot lag och laga myndighet enligt lagrummets tredje moment. Se avsnitt 5.3.5 nedan. Enligt 19 § 5-8 p. SP, som i mycket överensstämmer med dagens häktningsregler i rättegångsbalkens tjugofjärde kapitel, kunde en person som var misstänkt för brott varå endast fängelse eller böter kunde följa normalt häktas endast om han var okänd och det inte var möjligt att fastställa vem han var. Den somvar misstänkt för brott för vilket straffarbete var stadgat kunde däremot alltid häktas, såvitt vederbörande inte var bofast och varken kollusions- eller rvmningsfara förelåg. Bäärnhielm, 1925 s. 32 ff. Vägran att åtlyda förman bestraffades enligt 84 § SLK. Närmare omtillämpningen av detta stadgande, se t.ex. NJA 1915 s. 153. Uttrycket rymning kan tyckas förutsätta att man avviker från tjänstgöringtill vilken man inställt sig, men innefattade även förfarandet att värnpliktsvägra genom att trots inkallelseorder inte ge sig till känna för de militära myndigheterna. Rymningunder inträffat eller befarat krig, dvs. från trupp somblivit ställd på krigsfot, avhandlades i 61 § SLK, medan rymning under fredstid reglerades genom62 § SLK. Närmare omtillämpningen av dessa paragrafer, se t.ex. NJA 1915 s. 320. År 1914 ersattes 1881 års strafflag för krigsmakten med en ny lag. Tillkomsten av 1914 års strafflag för krigsmakten har behandlats av Rolf Nygren i dels avhandlingen »Disciplin, kritikrätt och rättssäkerhet», dels monografin »Subordination och enskild integritet». I 1914 års strafflag för krigsmakten stadgades enligt 76 § för vägran att åtlyda vad förman befallt under tjänstens utövning och i vad som tjänsten angick disciplinstraff, fängelse eller straffarbete. Enligt 48, 49 och 50 §§ stadgades för rymning under mobiliseringstillstånd straffarbete och under fredliga förhållanden disciplinstraff eller fängelse. Se SFS 1914:324 s. 965 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=