RB 55

106 omförbud för krigsmanskap att delta i vissa sammankomster uppmärksammades främst spörsmål med anknytning till de värnpliktiga som var antimilitaristiskt sinnade till följd av frireligiös övertygelse. Staafflagarnas kritiker gjorde beträffande detta lagförslag gällande att den inomkrigsmakten redan befintliga bristen på rättssäkerhet skulle förstärkas av den nya lagstiftningen. Sammantaget tycks lagarnas motståndare ha betonat legitimitetsfrågan, dvs. frågan ommed vilken rätt riksdagen sedan rösträttsfrågan fallit alls ägde stifta repressiva lagar, i högre utsträckning än fri- och rättighetsargument. I kritiken av att krigslagarna kvarstod oreformerade trots att 1901 års värnpliktslag utökat tjänstgöringstiden låg, för att nämna ett exempel, ett uppenbart ifrågasättande av den statliga lagstiftningens berättigande. Att många socialdemokrater var mer intresserade av spörsmål med anknytning till statsrättslig legitimitet än av att försvara de radikala agitatorernas principiella rätt till yttrandefrihet kan, förutom rösträttsfrågans speciella aktualitet vid denna tid, ha haft flera skäl. Första kammarens s.k. historiska hånskratt mot Karl Staaff måste ha visat att åtskilliga skillnader rådde mellan de olika politiska meningsbildningarnas syn på statsmaktens relation till individerna. Många socialdemokrater ansåg det därför troligen meningslöst att argumentera med högeranhängare om huruvida anarkistiska försvarsnihilister hade rätt till yttrandefrihet. För många konservativa måste emellertid även de resonemang som fördes med anknytning till rösträttsreformens fall och legitimitetsfrågan ha varit svårbegripliga. En stor del av idéerna rörande medborgerliga fri- och rättigheter härrör från naturrättsliga tankar av den art sommanifesterats i t.ex. franska revolutionens rättighetsförklaring. De tankegångar somkom till uttryck i 1700-talets liberala fri- och rättighetsförklaringar slog normalt vakt omframför allt medelklassens och den besuttna borgerlighetens intressen och bland de rättigheter sombefästes befann sig i allmänhet äganderätten. Många socialister önskade förändra äganderättsförhållandena genom metoder som kunde antas komma att mötas av argument om medborgerliga fri- och rättigheters okränkbarhet. Om de förespråkade yttrandefrihetens okränkbarhet riskerade de därför att på längre sikt att hamna i en svårbemästrad paradox beträffande de medborgerliga frioch rättigheternas ställning. Ivar Oman uppger i sin studie av Staaffs första ministär att det liberala motståndet mot Staafflagarna var av principiell art och sannolikt vida mer utbrett Den socialistiska ideologins svala intresse för individuella fri- och rättigheter har föranlett Ivar Oman att i sin studie omStaaffs första ministär konstatera att vissa mer radikala element »förfäktade på det kulturellt-sociala området den fullständiga friheten och på det politiska området den fullständiga likheten, men på det ekonomiska området den fullständiga individuella ofriheten. Deras statsideal var icke LOCKESmen icke heller MARX’; det var en säregen hybrid mellan individualism och kollektivism, med båda extremt utkrävda på olika områden av statslivet». Oman, 1923, s. 282.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=