RB 55

97 under åren 1905-1906 stegrades eftersom rösträttsfrågan förblivit olöst samtidigt somvärnplikten utökats kan tyckas egendomlig i beaktande av att ungsocialisterna i allmänhet var kategoriska utom- eller antiparlamentariker. Hennes uppfattning att värnpliktsvägran efter år 1909 upphörde att av ungsocialisterna anses som ett betydelsefullt vapen i kampen mot den kapitalistiska militarismen förefaller emellertid ha skäl för sig. Att arbetarnas nederlag i 1909 års storstrejk och genomförandet av 1907—1909 års rösträttsreformminskade intresset för individuella antimilitaristiska protester mot det konstitutionella systemet synes nämligen högst troligt. Statsmaktens försök att genom 1906 års Staafflagar stävja förekomsten av samhällsfientlig agitation medförde ändringar i 8 kap. 3 och 8 §§ SL, 10 kap. 13 och 14 §§ SL, 77 § SLK,i' och att 10 kap. 11 § SL upphävdes. En särskild lag togs somförbjöd krigsmanskap att bevista sammankomster med antimilitaristisk inriktning. Vidare antogs sedermera med denna lagstiftning i huvudsak överensstämmande ändringar i tryckfrihetsförordningen, vilkaändringar innebar bl.a. att 3 § 7 mom. TFF utvidgades och att antimilitaristiska skrifter som påträffades hos värnpliktiga fick tas i beslag. Att den liberala ministären kom att initiera utarbetandet av denna lagstiftning förefaller ha berott på att den ungsocialistiska propagandan ibland gav uttryck för en chockerande råhet och att de konservativa skarpt kritiserade den släpphänthet, som man gjorde gällande att Staaffs ministär visat mot de presumtiva samhällsomstörtarna. I mitten av mars 1906 försökte Karl Staaff att på ett sätt somföga tillfredsställde högern bemöta en interpellation, vari han ombetts motivera varför ett visst nummer av den ungsocialistiska tidskriften Gula faran hade åtalats endast för lastligt yttrande om kungen och uppvigling, och inte också för hädelse.'‘ I sitt interpellationssvar anförde Karl Staaff bl.a. följande. En tryckfrihetsjury hade nyligen funnit att en artikel av samma art som den som varit införd i Gula faran inte innebar hädelse. Eftersom det således varit sannolikt att ett åtal för hädelse skulle ha ogillats, hade det aktuella numret av Gula faran åtalats och konfiskerats på andra grunder än religionsförbrvtelser. Han kunde inte finna annat än att det i detta fall varit helt obehövligt med ett hädelseåtal. I den tämligen hetsiga debatt somutbröt i anledning av Karl Staaffs svar på " I 77 § SLK hade tidigare uppmaning till uppror kriminaliserats. I samband med Staafflagarna ändrades lagrummet till att stadga att uppvigling skulle straffas enligt allmän strafflag, dvs. normalt enligt 10 kap. 14 § SL, varvid att yttrandet skett inför personer som löd under krigslagen skulle anses som en ur straffmätningssynpunkt försvårande omständighet. SFS 1906:42. AK 1906:12 s. 2 ff. Högermannen Peter Risberg, somframställde interpellationen, föredrog i samband därmed en »ohygglig parodi» på vers 124, som det aktuella numret av Gula faran innehållit: »Er gud är en förfallen borg, hvars murar ej stå trygga; På honom ut i nöd och sorg Vårt hopp ej mer vi bygga.» - »Gud! steg än du ned Hotande och vred För med våld och list Förgöra oss till sist Likväl vi ej Dig frukta» — »Kristne gud, du är ju dömd Och din allmakt tömd. Ty själf du på ett hår Oss skada ej förmår: Ett ord kan dig ju fälla.» an-

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=