88 Rådhusrättens fastslående av att Hjalmar Branting muntligen inför folksamling sökt förleda till ohörsamhet mot lag och laga myndighet synes i domskälen ha motiverats genomen tankekedja enligt följande. För det första intog den tilltalade en ledande ställning bland dem för vilka talet varit avsett, dvs. bland personer som sympatiserade med socialismen. För det andra hade talet, vilket vidgåtts av den tilltalade, bl.a. åsyftat att lämna åhörarna undervisning och upplysning omde av socialisterna antagna grundsatserna. Bl.a. dessa omständigheter föranledde rådhusrätten att anse det utrett att åhörarna huvudsakligen måste ha tagit intryck av de av den tilltalade angivna följderna av det förutsatta fallet utan att fästa sig vid den hypotetiska formsomdenne använt vid framställningen. Avslutningsvis fastslog rådhusrätten att Hjalmar Branting, som i förväg tänkt igenom talet, måste ha insett och sålunda med framställningen jämväl avsett att åhörarna skulle ta intryck av de angivna följderna av det förutsatta fallet, utan att fästa sig vid den hypotetiska formsomnyttjades. Rådhusrättens argumentation led av den svagheten att det inte närmare framgick varför den såsomett hypotetiskt antagande framställda varningen inneburit ett försök att förleda till ohörsamhet mot lag och laga myndighet. Att åhörarna huvudsakligen måste ha tagit intryck av de angivna följderna av det förutsatta fallet utan att fästa sig vid den hypotetiska formsomanvändes, kan knappast i sig tas till intäkt för att Hjalmar Branting sökt förleda någon att företa aktuell handling. För att kunna anse att ett försök att förleda ägt rum måste man uppenbarligen förutsätta att Hjalmar Branting, när han uttalat att någon kunde komma på tanken att genom »en kula utan order» försöka förhindra ett krigsutbrott, uttryckt sympati för den omtalade gärningen och således försökt att till åhörarna förmedla en impuls att agera på det omnämnda sättet. Av avgörande vikt för utgången i skuldfrågan synes vara om den varning somuttalats innefattat ett hot omden företeelse somdet varnats för samt, i den mån denna fråga besvarades jakande, omdetta hot i sin tur framställts på ett sådant sätt att den tilltalade kunde anses ha sökt förleda åhörarna att verkställa hotet. Rådhusrättens pluralitet ansåg tydligen att så var fallet. En ledamot av rådhusrätten ansåg att yttrandena inte var av sådan lydelse att anförandet kunde föranleda straffansvar i anledning av den i målet förda talan. I Svea hovrätt uttalade två av femledamöter somdeltog i avgörandet att yttrandena inte var av beskaffenhet att föranleda straffansvar och i Högsta domstolen fann två justitieråd att uttalandena, ehuru synnerligen otillständiga såsom ägnade att genomförargelseväckande anspelningar upphetsa åhörarnas sinnen, inte kunde anses ha inneburit försök att förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet.^"* Exakt vad somföranledde dessa skiljaktiga meningar är i och för sig höljt i dunkel. Den mest närliggande förklaringen torde emellertid Justitierådcn Norberg och Huss utlåtande, att yttrandena, ehuru synnerligen otillständiga såsom ägnade att genomförargelseväckande anspelningar upphetsa åhörarnas sinnen, inte kunde anses ha inneburit försök att förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet, lämnar utrymme
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=