45 Först vid 1817—18 års riksdag fick motionärerna ett visst gehör hos LU, som föreslog dödsstraff för den till livstids fästningsstraff dömde som återföll.^s Förslaget kom att stanna med två stånds bifall, präster och bönder, och två stånds avslag, adel och borgare.I prästeståndet betonade dock biskop Eric AbrahamAlmquist och komministern Johan Eric Bergegren den felandes förbättring somsyfte med straffet. Almquist hänvisade till USA:s erfarenhet, och drog slutsatsen att dödsstraffen snarare borde minska än öka, medan Bergegren hävdade att straffens visshet och inte dess stränghet förbättrar.3° En helt annan princip hävdades i samma stånd av lektorn Johan Reinhold Fellenius och prosten Lars Palm och i borgarståndet av handlaren Carl Abraham Cramér. Brottslingarna hade gjort sig förlustiga sin medborgerliga rätt. Fellenius och Cramér talade omdemsom borgerligt döda, och drog därav slutsatsen att när samhället inte längre har något hopp om deras förbättring så bör de undanröjas.^' Vid samma tid utkomAro lifs- och kroppsstraff för förbrytelser enliga med religion och moral? av prosten Petrus Roos. Hans svar på frågan var ett entydigt ja. Han tog sin utgångspunkt i att människan var fallen från sin »Gudalikhet», och såg såväl de grova brotten somavvisandet av döds- och kroppsstraff somorsakade av syndafallet.^- Aven upplysningstänkandet och franska revolutionen var utslag av detta.Människan skulle i stället i tro och lydnad böja sin vilja efter Guds uppenbarelse och uppfylla sina plikter.^"^ Att titeln sammanför religion och moral är typiskt för skriftens budskap. Religionens bud är de första och yppersta, och en grundlag för alla nyttiga lagar. Liksom religionen hotar syndaren med eviga straff, så är det nödvändigt för samhällets skydd att förkunna dödsstraffet för brottslingar som bekymrar sig mer om kroppen än om själen.Dödsstraffets ändamål är att hindra förbrytaren från att begå ytterligare brott. Därför ska dödsstraffen inte vara omänskligt plågsamma och långvariga. Däremot var livstidsfängelse inte ett godtagbart alternativ till dödsstraffet. Det var inte tillräckligt avskräckande, osäkert för samhället och plågsamt för en brottsling somångrade sitt brott.I ett avslutande avsnitt behandlas straffen ur bibliskt perspektiv. De straff, somt ex drabbade apostlarna för deras förkunnelse, var en konsekvens av att domaren brustit i sin religion och moral och betydde inte att straffen i sig stred mot religion och moral.Roos RD 1817-18 LU55. RD 1817-18 R o A VI: 11:50, Pr 111:342, Bg II: 1650 f, Bo 111:439 f. RD 1817-18 Pr 111:334, 340 L RD 1817-18 Pr 111:334 f, 339 f, Bg 11:1641. Roos 1817 s 3 ff. Roos 1817 se t ex s 4, 11 f, 14 1. J-* Roos 1817 s 4, 8. ” Roos 1817 s 13 f. Roos 1817 s 15 ff. •'7 Roos 1817 s 23 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=