145 Ternströmframhåller förtjänsten hos en »läsarepräst», och kontrasterar mot de svårigheter och misslyckanden som mötte »en försupen eller maklig och liknöjd fångpredikant». Han förundrades över att han inte blev insläppt till Sophie Ekwalls moder. Formellt förekom alla typer av präster vid beredelsen av dödsfångar, men Ternström var inte ensam om att föredra en »läsarepräst». Åtskilliga kända väckelsepräster har biträtt dödsdömda, ibland särskilt kallade, i några fall - som för Ternström och Elfving — i konflikt med legala själasörjare.När Stockholms konsistorium, med anledning av att Anders Carl Rutström— som nyligen efter suspension återinträtt som häktespredikant — samtalade med delinkventerna, 1751 inskärpte att detta tillhörde det ordinarie prästerskapets uppgifter,^' var dess känslighet sannolikt större på grund av att det gällde just Rutström. Vi möter även namn som Eric Tolstadius, Thore Odhelius, Anders Hylandcr, Henric Schartau, Adolf Landahl och Pehr Nyman.Kändaväckelsepräster väcker större intresse i sin omgivning än andra präster, och inger, hos många, ett större förtroende i andliga frågor. Därför är det naturligt omde oftare än andra präster tillkallas för svåra själavårdsuppgifter, där det gäller liv eller död. Samtidigt är dessa prästers liv och verksamhet bättre dokumenterade och i mycket högre grad föremål för sentida intresse och undersökningar, vilket gör att överrepresentationen delvis är skenbar. Teologiprofessorn Anders Hylander satte in prästens uppgift på avrättningsplatsen i ett större sammanhang i ett tal med anledning av ett begånget mord: Prästen, prästen är den vännen, som å Jesu vägnar, är skyldig följa syndaren till sjöss och till lands, i frid och i krig, i hälsa och sjukdom, i livet och döden. Prästen är det, somär förbunden, att beledsaga syndaren ända till avrätts-platsen, på bålet, till stupestocken.^-^ Hylanders ideal var dock inte möjligt att uppnå för alla präster. Göta Hovrätt uppgav i ett yttrande angående kyrkolagsarbetet 1726 att prostar och kyrkoherdar undandrog sig att följa delinkventer till avrättningsplatsen, och lämnade uppgiften till kaplanen.^'^ Å andra sidan förekom åsikten att, enligt KL 17: 9, dödsfångars bcredclse var en uppgift för »mera för sig komna präster» - alltså sällan för de unga.^^ Eric Pontoppidan nämner blödiga och rädda präster. Nordisk kyrkotidning 1846 s 207 f. Sc även Odhelius 1842 s 35 i. Rydberg 1913 s 156; jfr Hellström 1951 s 140. Tolstadius: 5.3.3, Odhelius: Odhelius 1842 särskilt s 29 f, 69 och Brohed 1992—94, Hylandcr: Hylander 1805, Schartau: sc ovan, Landahl: Skriftcmdlstal hållet 1854 viden avrättning, Landahl, Adolf, Ms teologi SkSB, Nyman: se ovan och Bexell 1990—91. Hylandcr 1805 s 26. Extrakt ur Göta hovrätts protokoll 16/6 1726, R 1108 RA; jfr en prost somsände alla andra tillgängliga präster till dödsfången för att själv slippa, Schmid 1853 s 84 f. Af 6 s 52 VSB. (Enligt anteckning pä volymen frän efter 1807 men HB 1811 nämns ej.)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=