RB 52

162 gränsat noternas omfång. Dons påstod, att han dock »så vidt mueligt sogt at giore Verket forstaaeligt for Lacserne».^^ Baden ansåg däremot, att Hesselbergs verk inte saknade förtjänster, då det gällde främjandet av dansk rättsvetenskap, när man tog i beaktande, att det tidigare inte hade funnits något »med fremmede Love ublandet» danskt systemoch att de icke latinkunniga tidigare helt hade saknat kommentarer till de lagar, de skulle använda.Schlegel nämnde Hesselbergs kollegiumendast i förbigående, då han konstaterade, att den andra upplagan innehöll »mange berigtigende Anm^erkninger».^^ Badens åsikt verkar mest motiverad; Hesselbergs verk bör i första hand bedömas somett pionjärarbete. Hesselberg bad också själv i förordet till den första delen omöverseende, då han var den förste, somhade skrivit någonting om denna del av den danska rättsvetenskapen. Trots en viss ojämnhet i framställningen, somfått sin förklaring ovan, är arbetet förvånansvärt moget, även om man tar i beaktande 1700-talets dansk-norska litteratur i allmänhet, och man kan redan i Hesselbergs kollegiumfinna många sådana ställningstaganden, som vanligen hänförts först till Norregaard eller Hurtigkarl (se III). Hesselberg uppträdde med stor självsäkerhet. Han medgav, att han inte kunde komma med en säker ståndpunkt i de frågor, i vilkajuristerna hade olika meningar, liksomatt han fruktadeatt inte bli ansedd för en kompetent domare, men han hänvisade till sin rätt att yttra sin mening och begärde, att läsarna inte omedelbart skulle förkasta de åsikter, sominte stämde överens med deras egna principer. Den i mars 1728 födde författaren var 27 år gammal, då hans kollegiumutkom. Dedikationen till kronprins Christian är dock daterad redan 18.6.1753. Även uppgifterna i förordet till den fjärde delen tyder på, att åtminstone en del av arbetet varit färdigt före år 1755, och Baden påstod, att Hesselberg ännu somstudent skulle ha givit ut sitt arbete.Såsom konstaterats är Hesselbergs kollegium inte dåligt, och då man jämför arbetet med de ofta erbarmliga alster, som härrörde från svenska studenters penna, kan man bara förundra sig över kvalitetsskillnaden i den danska och svenska undervisningen i juridik— förutsatt att Hesselberg verkligen självständigt skrivit sitt verk. I sitt försvar mot kritiken i »Nachrichten» var Hesselberg något undanglidande. Han konstaterade, att gränsen mellan lärare och åhörare var flytande. Någon kunde skriva och publicera ett självständigt verk utan att vara varken lärare eller åhörare, och en lärare kunde använda sin egen läromästares eller andra lärares gamla föreläsningar. Hesselberg fortsatte: »I det mindste vil jeg i Henseende til mit Collegium ikke ansees för nogen af Deelene. Jeg vil ikke ansees som Tilhorere; thi jeg har ikke udskrevet andres Hesselberg-Dons, Fortale. Baden, s. 96. Schlegel, Juridiske, s. 116 not Hesselberg, Fortale (till första häftet). Baden, s. 96.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=