120 dock, att Rabenius’ dissertationer blivit mycket sällsynta och betingade ett högt pris.256 Dissertationerna omklander å jordafång och lösöre hade länge en viss betydelse, medan dissertationerna på latin rönte dissertationsflorans vanliga öde under 1800-talet. 2.J.5. Anders Hernhergh Under Anders Hernberghs (1732-1791) presidium ventilerades sammanlagt 88 dissertationer åren 1766—1788, av dessa 22 före februari 1782, då Hernbergh utnämndes till ordinarie professor juris, dock över stat, dvs. utan lön, i Uppsala. I själva verket skrevs dissertationerna under en förhållandevis kort tid, eftersom endast två dissertationer kom ut före år 1778. Annerstedt håller för troligt, att de flesta av dissertationerna är skrivna av respondenterna.257 Av dissertationerna är femton skrivna på svenska, de övriga på latin. Dissertationerna motsvarar med sin längd på i medeltal 13 textsidor till omfånget ungefär de av Colling under samma tid producerade arbetena. Inte oväntat är de svenskspråkiga dissertationerna något längre, omkring 18 sidor i genomsnitt. De svenska dissertationerna behandlar i allmänhet fastighets- och kameralrättsliga frågor. Ett viktigt undantag är Thomas Thorilds dissertation »Critik öfver Montesquieu» (1788, 5 s.); undantaget förklaras av att Gustav III skulle vara närs^arande vid disputationen.258 EftersomHernbergh före utnämningen inte fick presidera för andras dissertationer, kan man anta, att han själv skrivit de 22 första avhandlingarna, vilket också påståendena på titelbladet bestyrker. Från och med år 1782 förekommer däremot de vanliga fraserna omatt respondenten lägger fram dissertationen för offentlig granskning, och på titelbladet till de svenskspråkiga dissertationerna betecknas med ett undantag uttryckligen respondenten som författare. Äterigen måste man dock betona det begränsade bevisvärde, somdessa påståenden har. På titelbladet till Thorilds kritik av Montesquieu nämns det endast, att dissertationen är försvarad av respondenten, fastän det i detta fall är säkert, att det är respondenten och inte Hernbergh somskrivit texten. I dissertationerna före Hernberghs utnämning påstods det visserligen ovanligt sällan i dedikationerna, att respondenten var författaren, och i gratulationerna talades det i allmänhet bara om att respondenten disputerade eller försvarade dissertationen, medan dock respondenten i tre dedikationer talade om »den första lärospån» (Andr. J. Wasell, 1781), »detta mitt Academiska Lärdoms Prof» (Petr. Friedrichson, 1781) och »detta mitt Academiska prof» BL 12, s. 13. 757 Annerstedt 111,2-, s. 177. Även i detta fall är Annerstedt vacklande; senare (III,2, s. 301) anser han, att Hernbergh själv sannolikt författat åtskilliga av dissertationerna. Annerstedt s. 202. 258
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=