104 tydligen inte dölja det faktum, att respondenten disputerade med en annans text. Solander använde också i andra fall denna väg. I fem dissertationer under åren 1744-1751 publicerades före texten bilder ur en gammal handskrift av Magnus Erikssons landslag, och i förordet till den sista dissertationen (resp. C. J. Norell, 1751) nämndes, att publiceringen skedde efter ett bestämt schema. Det är också troligt, att Wrangel publicerade den ovan nämnda handskriften på preses’ begäran. Trots att Solanders dissertationer delvis innehåller vissa markanta drag, är de innehållsmässiga olikheterna så stora, att man åtminstone inte generellt vågar beteckna preses som författaren. Det är dock möjligt att Solander bestämt de teser, som bildade utgångspunkten för en disputation.Fallet med Schönbergs text visar också, att Solander aktivt styrde utgivningen, och det är mycket sannolikt, att han i betydande grad medverkade i synnerhet i de äldsta dissertationerna. Kvalitetsförsämringen från och med 1770-talet, vilken dissertationen omsinnena är ett klart uttryck för, är ett allmänt fenomen i dissertationslitteraturen under denna tid, men kan också bero på att den åldrade Solander inte längre lika aktivt vägledde respondenterna. Den rikliga antika litteraturen i dissertationerna skulle i så fall vara en följd av att respondenterna försökte leva upp till preses’ krav på en gedigen klassisk bildning. Längre gående slutsatser kan man inte dra enbart på grundval av själva dissertationerna. 2.3.2.2. »Strödda besvarade lagfrågor» Solanders med konsistoriets tillståndutgivna dissertationsserie på svenska skulle enligt titeln kunna utgöra ett enhetligt arbete. Den första delen utkomår 1774, och åren 1775-1783 publicerades 36 numrerade fortsättningar av lagfrågorna. Kontinuiteten i verket betonas av att en fortlöpande paginering infördes redan i den tredje fortsättningen (resp. J. Elers, 1776). Trots att dissertationerna är skrivna på svenska, är de rätt korta. En enda dissertation är på över tjugo sidor (resp. M. Polviander, 1779; 24 s.) medan sex sidors alster är rätt vanliga. Annerstedt förmodar, att lagfrågorna skrivits av preses själv, även om han noterar, att de enligt titelbladen utgivits till omprövning av respondenterna.' Även Schrevelius nämnde serien under rubriken »Sådana, som hafva en och samma författare».En genomgång av dissertationerna visar dock, att respondenterna tydligen har skrivit så gott som samtliga delar. Över hälften av Tesdissertationer användes tydligen också för att minska fattiga respondenters tryckningskostnader. Stipendiaten (»Alumnus Regius») Nic. Scherlin meddelar i Theses de mandato (3 s., 1760), att hans knappa hemförhållanden förhindrar en utförligare argumentering. Annerstedt III,2, s. 201 f. T.ex. Solander/M. Norenberg (1777); Solander/P. H. Grevesmuhl (1779). Annerstedt II1,2, s. 177. Schrevelius I, s. 238. 77 177 178
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=