36 son i en stadga från slutet av 1335 i Skänninge. Skänninge stadga från 1335 är Magnus Erikssons äldsta bevarade stadga. Men det finns ytterligare en föregiven stadga från början av samma år: »Skara stadga». »Skara stadga 1335» Det finns visserligen en text som av forskningen benämnts Skara stadga 1335, men rättshistorikern Gösta Hasselberg har övertygande visat att beteckningen är inadekvat, åtminstone om man utgår från någon idag bevarad avskrift.^'* Det är den s.k. Skara stadga om träldomens avskaffande som åsyftas. Hadorph säger sig återge ett original, vilket Hasselberg betvivlar.'’^ »Stadgan» påstår sig ha tillkommit i januari 1335. Den följer formellt inte de gängse stadgekriterierna: utfärdarens namn saknas, den fullständiga kungatiteln saknas, rådets samtycke saknas och uppgifter omsigillering saknas. Texten vänder sig till och innehåller endast föreskrifter för Västergötland och är således enbart av den anledningen inte en riksstadga. Innehållsligt är dess artiklar inte av det slag »som man brukar finna i en kunglig stadga från denna tid».'’^ När Magnus Eriksson red sin eriksgata i början av år 1335, utfärdade han snarare en proklamation, »som effektfullt omfattade såväl de högsta som lägsta i samhället».'’^ Efter vad jag hävdat i fråga om Magnus Ladulås stadgor, berör dessa enbart förhållandet mellan kungamakt och frälse. I »Skara stadga» är det endast den första artikeln somberör frälset. Jag betraktar den s.k. Skara stadga som ett prov på hur man försökte bringa västgötsk landskapsrätt i samklang med annan landskapsrätt. Detta innebär att den första punkten, som sammanfattar Magnus Ladulås frälsefrihet för änkor till frälsemän och för faderlösa barn till frälsemän, redan var en fungerade princip i övriga landskap. Proklamationens sista punkt omträldomens avskaffande tolkar jag på samma sätt: träldomen var redan avskaffad i övriga landskap. Holmbäck & Wessén och andra forskare har ingående visat att stadgans samtliga punkter, utomden första och sista, förändrar eller anpassar västgötsk rätt till andra landskapslagars rätt.^** Holmbäck & Wessén redovisar »Skarastadgan» som betydelsefull för landslagens kungabalk, i alla fall den första artikeln om frälserätt för kungens rådgivare och alla riddare samt för deras hustrur och barn. Men artikeln tillför inte Magnus Birgerssons frälseprivilegiumnågot nytt. Det gör däremot Tälje stadga som utvecklar frälseprivilegiet till att inbegripa både riddare och svenner. Det är denna stadga som har haft betydelse för kungabalken och inte »SkarastadHasselberg 1944, s. 68-73. Hasselberg redogör för hur stadgan använts genomårhundradena och hur den uppfattats av 1900-talets forskare. Hasselberg 1944, s. 72 not 2. Både Runell och Hadorph förtecknar stadgan som befintlig i original. DS 3106 har använt sig av Hadorph. Hasselberg 1944, s. 79. Hasselberg 1944, s. 84. Holmbäck &Wessén 1962, s. XVII med not 2 samt s. 18.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=