35 utan även genomden s.k. valstadgan från 1335, som inarbetades i Södermannalagens B-variant och så småningom i sin helhet mfördes i landslagen och där utgör de åtta första kapitlen i dess kungabalk (se figur 1 s. 43 nedan).’’' Magnus Erikssons stadgor före landslagen Holmbäck & Wessén har redogjort för Magnus Erikssons stadgelagstiftning och för var och hur denna införts i landslagen, särskilt för hur den infördes i kungabalken.'’- Men de har inte lagt märke till att de av Magnus Ladulås stacfganden som inte infördes i landskapslagarna upprepades av Magnus Eriksson i stadgans formför att sedan införas i landslagen. Därför har de inte uppmärksammat att kapitlen 27 och 28 i kungabalken går tillbaka på Magnus Birgerssons stadgande om brott mot kungabrev och kunglig dom i Skänninge stadga (1284 art. 4). De stadgor som Magnus Eriksson aktivt varit med omatt stifta är Skänninge 1335, Uppsala 1344 och Tälje 1345. I dessa stadgor finns både ny lagstiftning och stadganden som redan Magnus Ladulås utfärdade, om än något modifierade. De stadganden somhärrör från Magnus Ladulås tid och sominte införts i landskapslagarnas edsöresbalkar eller kungabalkar upprepades av Magnus Eriksson i avsikt att de skulle införas i landskapslagarnas eller i den planerade landslagens kungabalk, eftersom laglig stadfästelse av en överenskommelse innebar att den gällde »för evigt». Att ett beslut placerades i en kungabalk innebar att en större del av böterna tillföll kronan än om det placerades i »vanliga» balkar, eftersom brottet i viss utsträckning uppfattades som ett brott mot kungens bud. Det betydde vidare att kungamakten hade bättre kontroll över hur brottet beivrades eftersom det gick till konungsräfst. Några artiklar från Magnus Ladulås stadganden infördes visserligen i Upplandslagen, men alla infördes inte i kungabalken, vilket innebar att kronan inte fick lika stora bötesmtäkter som den hade fått om brotten blivit klassificerade som edsöresbrott. Magnus Eriksson knyter an till sin farfars stadganden och särskilt tdl de stadganden sominte infördes i Upplandslagen eller till dem som infördes där på annan plats än i kungabalken. Artiklarna 1 och 4 ur Alsnö stadga om gästning och våldgästning och om förbud för länsinnehavare att uttaga prestationer av bönderna är exempel på stadganden som endast infördes i svealagarnas köpmålabalkar (dock inte i den s.k. Dalalagen somsaknade köpmålabalk). Vid redigeringen av Ostgötalagen inarbetades inga bestämmelser om gästning och länsinnehavare. Eftersomdessa artiklar varken fanns i götalagarna eller i svealagarnas kungabalkar, upprepades bestämmelserna av Magnus EriksWiktorsson 1976, s. 45—16, 58 not 23, ocli Holmbäck &: Wessén 1962, s. 18. Holmbäck & Wessén 1962, särskilt kungabalken med dess kommentarer; Magnus Erikssons stadgor sammanfattas pä s. 18-19. En lång debatt har förts om huruvida denna lag är den äldre Västmannalagen eller omden är en egentlig Dalalag. Senast hos Wiktorsson 1985.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=