RB 51

30 Stadgan är tillkommen vid ett möte och beseglades av kungen och de män somgav sitt ja till bestämmelserna. Kungen stärker sin ställning genom att brott mot hans brev och brott mot hans domar döms hårt: 80 mark, 40 mark eller 20 mark, beroende på brevhållarens position i samhället. Kungen vill uttryckligen verkställa domarna själv (art. 4). I Danmark förekom detta brott mycket tidigare än i Sverige, och i Danmark försökte kungamakten kategorisera brott mot kungens brev som majestätsförbrytelse. En dansk forskare anser till och med att kungarna använde sina kungabrev för att legitimera sina krav på absolutistiskt styre. Magnus Ladulås försöker genom stadgan få kontroll över män med vapen och binda dessa män till sig. Jag tolkar det som att kungamakten genomstadgan försöker att få kontroll över vapenmakten: inbördes frid skall råda, och förbud att bära krigsvapen när kungen befinner sig i landet (dvs. landskapet) skall gälla. Brott mot friden och mot förbudet att bära vapen betecknas som fridsbrott. Straffen blir som i fråga omandra fridsbrott fredlöshet; dessutom skövlas den brottsliges egendom(art. 1). På de möten somkungen kallar till får inga andra män än de kallade infinna sig (art. 5), och dessa män får endast ta med sig ett visst antal svenner till häst i sitt följe: hertig Bengt 40, biskoparna 30, andra i kungens råd 12, riddare, svenner av vapen och kaniker 4 och övriga 2 (art. 6). Minsta misstanke om sammansvärjning mot kungamakt eller annan herre stävjas, och ett sådant högmålsbrott straffas med fredlöshet och godsskövling liksom i artikel 1, där den som bär vapen när kungen är i landet drabbas av samma straff. Sammansvärjning kan också leda till döden, men stadgan antyder endast denna utgång (art. 2).'^^ För kungamakten återstod att få kontroll över vapenföra män på de kungliga slotten och gårdarna. Kungen ville få slut på hämnd och självtäkt. Det gällde främst att förhindra att man hämnades efter ärekränkning. Om någon riddare förbröt sig, blev han tvungen att värja sig med fem andra riddare. Omen sven av vapen förbröt sig, fick han sin dom och sitt straff av kungen. Ingen fick hämnas innan kungen infunnit sig. Omnågon »hirddräng» förtalat en riddare eller sven av vapen, skulle hans herre först informeras om händelsen; under tiden fick ingen hämnas (art. 3). Somtack för att männen var lojala mot sin kung och komtill kungens möten på egen bekostnad och inte medförde fler personer i sina följen än vad som stadgades, gav kungen dessa män och deras familjer ännu ett privilegium: artikel 4 ger kungens män beskydd när de blir ålderstigna, och när de dör beskyddas deras änkor och deras faderlösa barn genomkungligt brev. Brott mot dessa personer straffas med dryga penningböter. Skänninge stadga 1284 berör således enbart kungens män. Den handlar om Christensen 1978, s. 33-34. Fritz 1987, som bygger pä Hjärne 1951b, s. 33 ff., hävdar att denna antydan syftar pä en förlorad majestätsbrottsstadga. 48

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=