28 3 mark för sin vägran att ta emot en anvisad gäst. Av dessa får rättaren 8 örtug, den tilltänkta gästen en mark, kungen en mark och häradet 16 örtug. Rättaren bötar 6 mark, omhan inte kan komma med något förslag till den vägfarande; 2 mark går till den vägfarande, 2 till kungen och 2 till häradet. Om den vägfarande begår ett rån, står det honom dyrt: 40 mark tredelas mellan kung, härad och den som blivit rånad. Det är uppenbart att den vägfarande eller hans uppdragsgivare har ekonomiska resurser, eftersom han får böta 40 mark. Den som blivit dömd för rån kan bli fredlös, om han flyr och inte betalar 40 mark under den utsatta fristmånaden. Brottet betraktas således som ett fridsbrott, som förmodligen sonas med fredsbön till kungen, under förutsättning att man vill återlösa sig från fredlösheten (utltcghier). Gömmer rånaren sig hos en »herre» och denne vägrar att lämna ut honom, får herremannen böta 40 mark, vilket också indikerar att den grupp somberörs av stadgans förbud på ett eller annat sätt är knuten till stormännen. Gästningsskyldigheten tillkommer alla bönder och de gårdar vars husfäder inte på något sätt står i mansförhållande till kungen. Kungen undantar, enligt stadgetexten, endast sina egna gårdar, biskopars och riddares gårdar samt svenner av vapens gårdar från gästningsskyldighet. Detta är ett uttryckligt privilegiumför dessa män och motiveras med att de genom sin värdighet eller genomsin verksamhet i kungens tjänst bör åtnjuta fler friheter. Sjöholm vill till denna artikel föra sista meningen i artikel 3: »alla de som tjänar till häst» skall fritas från gästningsskyldighet, inte från frihet från kungliga rättigheter. Hon anser att meningen glidit ner från artikel 1 till artikel 3. Med en sådan flyttning skulle alla som tjänar med häst inte åtnjuta frihet från »all kunglig rätt», som artikel 3 talar om, utan enbart frihet från allmän gästningsskyldighet. Enligt Sjöholms tolkning åtnjöt endast kungens egna män och brodern Bengts män, med deras brytar och landbor, liksombiskopar och deras svenner, frihet från all kunglig rätt.'*^ Vad som sannolikt legat till grund för Sjöholms idé om att meningen förskjutits är att den gästningsskyldighet som inarbetats i Upplandslagens köpmålabalk (UL KöpB IX) kopplar samman dem som tjänar till häst med dem som slipper denna gästningsskyldighet. Men varför skulle å andra sidan de som tjänar till häst inte finnas med i den allmänna frälseartikeln? Det var just denna mening som utgjorde det nya i artikel 3: att lägre stående män (en krigarklass) knöts till kungamakten genom att tjäna kungen till häst och därmed bli fria från skattskyldighet. Privilegiet att slippa gästningsskyldighet kan denna grupp ha erhållit först i och med kapitlet, i Upplandslagen, stiftad 16 år senare. Den gästningsskyldighet som det är fråga omi Alsnö stadgas artikel 1 är inte densamma som den kungliga gästningsskyldighet som innefattas i artikel 3:s »all kunglig rätt», somalla kungens män är befriade från. Det är i artikel 1 fråga omett påbud omgästningsskyldighet mot betalning, inte en skatt. Den är inte Sjöholm 1988, s. 289-292.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=