27 skyldighet; inte deras eventuella landbor. Ordet »fra:ls» i stadgan betyder ännu så länge bara ’fri’ och innebär ingen frälsekategori. Genomatt ge frihet åt alla somtjänar till häst införlivade kungamakten dessa män i begreppet kungens män. Det är inte längre enbart biskopar och stormän med kungliga ämbeten somär kungens män, utan alla somtjänar till häst (»vem de än tjäna») är indirekt knutna till kungamakten."*' Den frälsefrihet, somlångt senare infördes i landslagens kungabalk, fastställer att alla är frälsemän somkan stå till tjänst med stridshäst och fulla vapen. Alsnö stadga är en föregångare till detta. Stadgan skapar en krigarklass sommotvikt till stormännen."*’ Den frälsefrihet som uttrycks i artikelns första del är förmodligen inte någon nyhet: kungens män, »våra män», dvs. de som ger kungen råd och hjälp, åtnjuter frälsefrihet. Dessa kategorier hade åtminstone sedan ett antal årtionden innehaft frälsefrihet. Det nya i artikeln är just att alla som tjänar till häst personligen åtnjuter frihet, däremot inte deras brytar och landbor."*-’ Den sista artikeln, artikel 4 i Alsnö stadga, är förmodligen inte någon ny lagstiftning: kungen förbjuder sina män, i detta fallet länsinnehavarna, att självsvåldigt ta ut gästning, skjutsning eller andra prestationer från bönderna. Alsnö stadgas artikel 1, »gästningsartikeln» Artikel 1 är i förhållande till stadgans övriga artiklar synnerligen utförlig."*"* Artikeln beskriver ingående de vägfarandes skyldigheter vid gästning hos bönderna och böndernas skyldigheter gentemot de vägfarande. Det framgår tydligt att det är välbärgade män som reser omkring i landet, och man får förmoda att det i främsta rummet rör sig omkungens män. Enligt stadgan våldgästar de vägfarande bönderna eller utnyttjar dem alltför hårt. Därför bestäms att de vägfarande skall betala för sig, att bonden inte behöver ta emot mer än två hästar sombonden utfodrar med hö och korn mot betalning. Varje häradshövding skall utse åtminstone en rättare i sitt härad. Rättaren skall kunna föreslå den vägfarande ett gästningsställe som denne får hålla till godo med. Uppseendeväckande i stadgan är de noggrant beskriva böter som alla — rättaren, bonden, den vägfarande — får som straff för tredska eller annan ovillighet i samband med gästandet eller gästningsskyldigheten. Bonden bötar ■" F.n parallell företeelse finns, enligt Löfqvist 1935, s. 64, i Jydske Lov 1241. Bjurling 1952, s. 90, uppfattar däremot art. 3 som en begränsning av frälsefriheten till enbart dem som tjänar till häst antingen hos biskoparna eller hos brodern Bengt eller hos kungen själv. ■*’ Rosén 1952. Sjöholm 1988, s. 291, anser i stället att meningen omalla somtjänar till häst har glidit ner och borde ha funnits sist i artikel 1. I Hadorph 1687, s. 3—4, omfattar artikeln punkterna 1-11.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=