7 Herman Schiick har i sitt omfattande arbete Rikets brev och register, som behandlar statsmaktens arkivbildande och kansliväsen, upprepade gånger visat att statsmakten var mån om att legitimera sina anspråk.Medeltidshistoriker inom den weibullska forskningstraditionen som Jerker Rosén, Gunnar T. Westin och Erik Lönnroth har i sina arbeten inte speciellt uppmärksammat legitimeringsaspekten utan koncentrerat sig på den politiska maktkampen som sådan.Särskilt Lönnroth är i sitt konfliktperspektiv koncentrerad pä den politiska maktkampen.Legitimeringsaspekten på konflikter finns däremot uttalad hos en dansk historiker som Aksel E. Christensen. Han uttrycker det somatt »magt soger retslig legitimation».^® De somhade maktanspråk försökte i första hand att bevisa sin rätt med hjälp av dokument. Att ta till vapen mot sina egna kunde vara både obehagligt och farligt. Dokument som bevismedel kom till användning på skilda områden; man visade att man hade rätt till ett område, till vissa varor, till jord osv. Rörde det sig om anspråk på den högsta makten, ville man helst bevisa sin rätt med hjälp av befintlig lagstiftning. Äldre lagar hade större auktoritet (auktoritet = legitimerad makt) än nyskrivna lagar.Åtminstone vill jag påstå att åldern användes flitigt som argument och vägde tungt vid förhandlingar. Hade man riktigt gamla dokument som bevisade rätten till ett eftertraktat territorium, befann man sig i en bättre position än de somhade nyskrivna dokument. Men min avsikt är inte i första hand att studera hur makten legitimeras utan framför allt hur lagstiftningen motiveras och legitimeras. En dominerande lagstiftningsprincip i hela Europa under medeltiden var att lagstiftningen var legitim om den gagnade det allmänna, bonum commune}'^ Meningen var ju att stadgornas och lagarnas påbud skulle följas. Omlagarna uppfattas som legitima, är det också önskvärt att rättsprocessen uppfattas som legitim, och om rättstillämpningen fungerar smidigt, blir det lättare för alla parter att acceptera rättsreglerna. Rättstillämpningens huvudproblem i alla tider har varit förhållandet mellan den rättsordning som vilar på lagstiftning och den rättsordning som främst bygger på domstolarnas sedvanerätt.^' Medeltiden genomsyrades i första hand av den senare. Domstolarnas dominans ute i Europa försvagades av territorialstaternas allt starkare lagstiftning. Kungens funktion som domare var oinskränkt, men han fungerade inte som lagstiftare, skild från domstolsverksamSchiick 1976, passim, t.ex. i kap. 5 om Nöteborgstraktaten, s. 90—98, kap. 3 om Visby stads underkastelsebrev. Rosén 1939, Westin 1957 och Lönnroth t.ex. 1934, 1946. Odén 1981, s. 53. Christensen 1978, s. 29. Detta bekräftas av flera författare; först av Kern 1919. För svenskt vidkommande t.ex. av Strömberg-Back 1963, s. 38. Peterson 1985, s. 279-280, och t.ex. Ellul 1982, s. 278, eller Boulet-Sautel 1970, s. 85-86. Ahlander 1952, s. 9.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=