179 Sammanfattning Utöver påbuden om fodring kan innehållet i 1474 års stadga med några få, betydelsefulla undantag sägas vara hämtat från Kristoffers landslag 1442. Dessutom har stadgan sammanfattat de viktigaste artiklarna ur samtliga de stadgor som, så vitt vi vet, tillkommit från och med 1414 års stadgor. Som exempel på denna typ av sammanfattning skall jag ta stadgans artikel 12 gällande landbor, vilken lyder: Item hwar Landbo gifwi Gipt hwart Siwnde Aar owir alt Swerige, swa mycken oc högha som hans Husbonda oc hanum badhom atnögher, oc swa offta tre Mark som han af Husbondans Gofi af faar, oc hwar Landbo bygge ower sin Lagha Byggning XX fampna ny Gard hwart Aar widh hans tre mark, Husbondans ensaak. Schal och Landbon göra Husbondanom hwart Aar atta Dagxwerke, tw i hwariom herding tha Husbonden tilsigher, upa sin egen kost oc thering. Sither han olvdhoger böte twa öre for hwart Dagxwerke. Oc schal oc Landbon skyllugher wara Husbondanom hwart Aar ena afflsendis Forils, thijt han tilsigher.^’ Denna artikel i 1474 års stadga motsvarar 5 olika artiklar i 1414 års Växjö stadga, som den närmast liknar. Men varför har man 1474 valt att sammanfatta stadgelagstiftningen på området i stället för att upprepa Kristoffers landslags nya stadganden på området? Så har man ju t.ex. gjort i fråga omhumleodling. Svaret framgår när man studerar innehållet. Många enskildheter i artikel 12 ovan följer landslagarna. Detta gäller giftostämmans längd och städjans pris som en förhandlingsfråga. Giftostämmans längd och städjans pris inleder artikeln, och det är dessa saker som landslagarnas jordabalks första kapitel om landborna behandlar. Det är förmodligen meningen att läsaren skall få uppfattningen att han läser lagkapitlet när han läser Kalmarstadgans artikel 12, men artikeln fortsätter på ett annat sätt än lagtexterna. Stadgeförfattarna kan inte förlika sig med tanken att landbon enligt lagen har rätt att lämna gården efter den avtalade tidens utgång. Därför måste landbon enligt stadgan betala 3 mark när han vill säga upp avtalet. Författarna vill ge lagligt sken av att landbon skall bygga ett antal famnar gärdesgård varje år, att han skall fullgöra 8 dagsverksdagar osv. 1474 års stadga framstår i sin helhet som en god värdemätare på en rad tendenser i samhället. I detta kapitel har jag emellertid enbart intresserat mig för landboförhållanden. Den starkaste tendensen i lagstiftningen på detta område är jordägarens vilja att knyta landbon till jorden under mer än en avtalsperiod. Denna vilja lyser igenomredan 1414 i Växjö stadga. De stadgor som proklamerades i Växjö och i Skara 1414 hade inte som sina föregångare kunglig auktoritet. Bakom dem stod i stället det lokala frälset och till platsen för räfstetinget hade stiftet sänt representanter för kyrkan. De räfsteHadorph 1687, s. 58 art. 12.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=