132 Somliga svenska forskare har hävdat att jordägandet innebar just ränteägande, och följaktligen ägde inte skattebonden sin jord utan den ägdes av kronan. Detta synsätt förutsätter att alla jordbrukare tillhörde någon »herre» och att alla visste till vem de hörde. Herrarna hade delat upp bondebefolkningen mellan sig, och skattebonden var inte sin egen herre. När det gäller medeltiden finns det ingen somhävdat detta; andra forskare syftar på århundraden fr.o.m. Gustav I och in på 1700-talet. För att kunna upprätthålla detta herreförhållande och få ut sin ränta krävdes enligt detta synsätt ett visst tvång. En del hävdar att bonden utsögs.’^ Men för skattebonden under medeltiden var den ordinarie skatten inte graderad. Om bonden vissa år fick ett stort överskott, blev det också ett faktiskt överskott för honom, inte för den som uppbar skatten. Skatten var densamma år från år. Och som jag påpekade ovan: någon överäganderätt till skattebondens jord hade kronan ännu inte. Skatt — en motprestation? Kronan ägde jordar som gav ränteintäkter men erhöll också andra intäkter, som inte baserades på jordegendomar. Dessa intäkter var t.ex. tullintäkter och saköresintäkter. Men viktigast av alla intäkter blev under 1400-talet de extra ordinarie skatterna, inte den stående laga skatten.'"* Kronan ägde inte skattebondens jord men hade rätt till en fastställd del av jordens avkastning: skatten. I utbyte mot den skatt bonden, enligt Magnus Erikssons landslag, borde erlägga till kronan, slapp han fullgöra krigstjänst. Lönnroth påpekar att skatterna överallt i Europa motiverades som ersättning för skyldighet att göra krigstjänst, men också som ersättning för de underhåll i formav gästningsskyldighet och de förnödenheter som bönderna var skyldiga kungen och hans följe när han reste genomlandet.'^ Skatten är en motprestation medan räntan är en avgift; låt vara att de ekonomiska övervägandena för uttagandet av skatt respektive ränta kunde vara desamma.'^ Under min undersökningsperiod utökades skatteuttaget kraftigt, men de nya pålagorna påstods till en början vara extraskatter, somtill sin karaktär var tillfälliga. I och med att de blev stående skatter och inte kunde motiveras somersättning för något, kan man inte längre påstå att skatten var en motprestation. Vi skall i det här kapitlet studera vilka skatter som kommer till och på vilka sätt kronan därmed försöker utöka sina inkomster. De skatter som faktiskt kunde ses som en motprestation brukar kallas för stående skatter eller med en 1400-talsterm för laga skatten. Varken landslagen '■ Uttalat hos Herlitz 1974, s. 29. Ferm 1990, s. 13, kallar tvånget för herravälde efter Duby. Herlitz 1974, s. 157, kallar det tvång. Lindegren 1980 anser att 1600-talsbonden utsögs. Norborg 1956-78a. Lönnroth 1940, s. 59. Lönnroth 1940, t.ex. s. 151.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=