131 avkastning. Vissa skatter somden självägande bonden erlade till kronan togs ut från ett kollektiv av bondehushåll, andra skatter togs ut från det individuella bondehushållet.^ Den ränta (och skatt) som den jordägande herremannen kunde få ut var begränsad. Räntan (avraden) var i viss mån en förhandlingsfråga mellan den enskilde landbon och jordägaren. Några kollektiva, centralt överenskomna, avtal som gällde landbor fanns inte. Ränteuttaget var begränsat: landbon fick inte utnyttjas till bristningsgränsen, eftersomlandbogodset då inte kunde klara försörjningen det kommande året och jordägaren stod utan brukare. Räntekravet på ett landbogods borde, enligt Chayanov, vara så lågt att landbon med säkerhet levde över existensminimum. Då kunde jordägaren vara säker på att både få räntan och ha kvar landbon som arbetskraft.^ Det gällde alltså att inte maximera räntan eller att lägga för höga skatter på bönderna. Kronan och frälset strävade efter att ha så många landbogods och skattehemman som möjligt. För den enskilde skattebonden gällde det att ha så mycket jord som möjligt, eftersom skatten inte stod i proportion till storleken på jorden. Under medeltiden var det mängd och antal man strävade efter, inte någon vinst somskall avsättas på en marknad. Det har på senare tid hävdats att det inte var någon reell skillnad mellan den skatt bönderna erlade till kronan och den ränta* landborna gav till sina respektive herrar. Man har vidare påstått att både kronan och kyrkan såväl som enskilda frälsemän levde på sina räntor; i kronans fall var det alltså inte bara fråga omräntan från kronolandbor utan även skatten från bönderna.^ För kronans del var skillnaden mellan skatteintäkter och ränteintäkter att landbon kunde hotas med att mista den jord han brukade, omhan inte erlade ränta i tid, medan skattebonden, somägde sin jord, inte hade detta hot över sig. Skattebonden var definitivt självägantie. An så länge gjorde inte kronan anspråk på någon överäganderätt till skattebondens jord. Dessutom ingick bondens skatt i flera fall i en kollektivt uttagen skatt, och i första hand blev det bönderna inombeskattningsenheten, kollektivet, som hjälpte den enskilde. Så länge som beskattningsenheten skötte sig »hade kungen och hans ombud ingen möjlighet att slå ned på den eller de enskilda som eventuellt försummade sig. Det blev en angelägenhet bönderna emellan».Lagerroth anser att den svenske skattebonden i jämförelse med de europeiska bönderna stod »utanför det feodala systemet». Lagerroth fortsätter: »Såvida de icke äro frälsebönder, äro bönderna icke subordinerade stormännen och den övriga adeln utan koordinerade därmed.»" ^ Lindkvist 1988, s. 16-17. ^ Chayanov 1966, s. 17. ** Se Ferm 1990, s. 27 not 50 och passimlör ytterligare räntebeteckningar. Dovring 1951, s. 180-185, Berlitz 1974, s. 28-29, 156-158, Winberg 1985, Ferm 1990, s. 28. Dovring 1951, s. 183. " Lagerroth 1947, s. 113.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=