61 Angående antalet vittnen har vi noterat, att bl.a. Kloot framhöll, att det i praxis vid tiden för utgivandet av hans arbeten räckte med två eller tre vittnen för fullt bevis i stället för sex, somlagen fordrade.I ett kungligt brev till Göta hovrätt den 25 maj 1685 fastställdes också, att det enligt Guds ord räckte med tvä eller tre vittnens samstämmiga vittnesbörd för att det skulle kunna anses somfullt bevis. Efter denna översikt över de spär, som man kan finna i svensk doktrin, lagförslag och lagstiftning under 1600-talet av receptionen av den legala bevisteorin, skall vi nu granska samma källmaterial för tiden 1700—1734. Av största intresse härvidlag är givetvis 1686 ärs lagkommissions uttalanden och lagförslag. Det var nämligen den lagkommissionen, som skulle komma att utarbeta 1734 ärs lag. I lagkommissionens förslag till rättegångsbalk 1717 talas om vittnen, skriftliga handlingar och eget erkännande som fulla bevis.Omvittnenas antal säges bl.a., att ett vittne utgör halvt bevis. Vidare föreslär man, att de som är angivare eller delaktiga i saken icke mä vittna och ej heller biltoga, d.v.s. fredlösa, bannlysta, menedare och ärolösa, partiska personer, avundsmän och trätobröder, nära anhöriga och husfolk. Som vi ser är detta samma kvalitetskrav, som nämndes hos Kloot. Om kvinnor sägs, att de mä fä vittna i samma utsträckning sommän. Omskriftliga handlingar sombevismedel sägs det i 1717 ärs förslag, att dessa måste noggrant undersökas, huruvida de är trovärdiga eller ej och huruvida de gynnar endast en av parterna. Omdet egna erkännandet heter det, att det bevismedlet gär utanpå alla andra bevis. Det skall emellertid vara frivilligt avgivet. Samma uppräkning av bevismedlen, vittnen, skriftliga handlingar och eget erkännande, och samma kvalitetskrav återkommer i lagkommissionens förslag till rättegångsbalk 1723.’^° Det märkliga är emellertid, att man nu icke längre står främmande för att med en viss tortyr pressa fram ett erkännande.’^’ Man föreslår nämligen, att den kommande lagen skall innehålla bestämmelser omatt ingen domare eller befallningshavare skall utan kungens tillstånd ha makt att låta pina eller pläga den till bekännelse, som tidigare har blivit övertygad om sin skuld genomfulla bevis. Förslaget omatt man med kungens lov skulle kunna fä pressa framett erkänh.indskr B 115: g, s. 37-40, UUB, och i Palmskiöldska samlingen 122, UUB, pag. 505-508. Göta hovrätts svar återfinnes i handskr. B 231, UUB, nr 9-10, fol. 12 r-14 v. Se härtill MESt, E XI; D I: 11; Kg Vill och XVI: 5; H X; Skeppmåla balken V; KrL, Kg IX. Th. Emgströmer, Vittnesbeviset, 1911, s. 219 och 263 ff. Se härtill även Swerikes Rijkes l.ands-Lag, s. 164, not d och s. 632, not d, samt Swerikes Stadz-Lagh, s. 30, not b. I båda kommentarerna hänvisas till Deut. 19:15 och Kungl brevet 25 maj 1685. W. Sjögren, Eörarbetena till Sveriges rikes lag 1686-1736, V, 1903, s. 433 ff., cap. 10. Sjögren, Eörarbetena, VI, 1904, s. 521 ff.. Cap. XVIII. Sjögren, Eörarbetena, VI, s. 523, Cap. XVIII, § 14. 15'
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=