60 i 1667 års sjölag omtalas sålunda vittnen, lagliga brev och eget erkännande som fulla bevis,och i Karl XI:s krigsartiklar 1683 liksom i hans sjöartiklar 1685 sägs, att laga bevisning sker genom egen frivillig bekännelse och genom vittnen.Det nämns icke något om vittnenas antal men däremot om deras kvalifikationer. Artiklarna uppställer i huvudsak samma kvalitetskrav på dem, som skall få vittna, som de som vi fann hos Kloot. Vid sidan av dessa bevismedel, somutgör fulla bevis, nämns också »praesumtioner och liknelser», vilka alltså motsvarar antaganden och indicier, som kan ge anledning till inkvisition.*^' Likaså användes uttrycket halva bevis helt i överensstämmelse med den legala bevisteorins principer. Ett ytterligare tecken på reception av den legala bevisteorin i svensk rätt finner man däri, att i såväl krigs- som sjöartiklarna föreskrivs, att domaren skall ställa målet under Guds dom och framtiden, tills Gud behagar uppenbara saken, om det i målet föreligger starka indicier men icke fullt bevis och man för faran av mened icke vågar låta den anklagade svärja sig fri.*^“ Samma stadgande om ställande under Guds dom av dylika »mörka och tvivelaktiga» mål finner man även i ett kungligt brev av den 22 december 1686 till hovrätten i Dorpat.'^^ Med dessa föreskrifter omställande under Guds dom och framtiden lagfästes institutet absolutio ab instantia i svensk rätt. Det kan emellertid noteras, att detta institut kommit till användning i svensk rättspraxis långt tidigare och att man föreslog, att det skulle införas i svensk rätt redan i början av 1600-talet. I Karl IX:s lagförslag föreslogs nämligen i Tingsmålabalken, att om en anklagad i högmåls- och edsöresbrott icke erkände trots pinligt förhör, så skulle han släppas fri. »Saak som honom zvitt ähr hempnes Gud, omhan brotzlig ähr».^^'* Man bör däremot observ'era, att Karl XI förbjöd användandet av tortyr för frampressande av bekännelse i sina ovannämnda krigs- och sjöartiklar liksom även i sitt brev till hovrätten i Dorpat.'"’-'’ Det kan vidare noteras, att det vittnesjäv som tidigare funnits för kvinnor utom i fråga om barnafödslar togs bort genom en kunglig resolution den 20 december 1697, då det alltså blev tillåtet för kvinnor att framträda som vittnen i rätten, omdet icke förelåg andra laga vittnesjäv. Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 536, Cap, X. Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 837, p. 23-24, s. 963, p. 23-24. Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 835 och 837, p. 8 och 21, s. 960, p. 8 och s. 962, p. 21. Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 836 f., p. 20, s. 962, p. 20. Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 1087 t. Lagförslag i Carl den niondes tid, 1864, s. 248. Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 837, p. 23; s. 963, p. 23; s. 1088. Kungl Maj:ts resolution till Svea hovrätt den 20 december 1697, Swerikes Rpkes Lands-Lag, s. 636, not a; Swerikes Stadz-Lagh, s. 31 t., not d. - Man kan i detta sammanhang observera, att Kungl. Majit redan 1684 riktade en förfrågan till hovrätterna, om man brukade tillåta kvinnorna vittna, varvid svaret blev, att man som regel lät kvinnorna vittna i samma utsträckning som männen, trots att det var i strid mot gällande lag. Svea hovrätts svar av den 9 10 1684 återfinnes i 15C 151 152 153 154 155 156
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=