32 landshövdingarna att vaka över att Guds ord blev rent och oförfalskat predikat och att inga irrläror spreds i länen.*"* Liknande tankegångar finner man även i religionsstadgan av år 1655, där alla ständer manas att slå vakt om den rena läran,i religionsplakatet av år 1663, där de kyrkliga myndigheterna åläggs att se till, att inga irrläror eller split och oenighet smyger sig in i församlingarna,'^ i Karl XI;s konungaförsäkran 1672*^ och i 1686 års kyrkolag, där det stadgas i det första kapitlet: ». . . Uti wårt Konungarijke och des underliggande Länder/ skola alle bekänna sig/ endast och allena/ til then Christelige Lära och Troo/ somär grundaduti Gudz heliga Ord/ . . .».*® Det kan i detta sammanhang påpekas, att den i Sverige verksamme framstående rättsvetenskapsmannen Johannes Loccenius vid 1600-talets mitt förklarade, att »enhet i den sanna religionen» var rikets första grundlag.'^ Även den gammallutherska treståndsläran satte sin prägel på ortodoxins tidevarv.Enligt denna lära hade Gud instiftat tre stånd, ordines eller status, bland människorna här på jorden: ordo ecclesiasticus, ordo politicus och ordo oeconomicus. På svenska kallades dessa stånd kyrkoståndet, politiska ståndet och hushållsståndet eller läro-, överhets- och husståndet eller läro-, värn- och näreståndet.^' Enligt denna Guds ordning skulle läroståndet förkunna Guds ord, utdela sakramenten och handha nyckelmakten. Överheten skulle upprätthålla yttre lugn och ordning, hålla rättvisan vid makt och straffa överträdare, vaka över den rena läran och gudstjänsten, hindra falsk lära och avguderi samt främja ordets utbredning. Det tredje ståndet, hushållsståndet eller näreståndet, omfattade familjen och det vardagliga arbetet i dess olika former. Språkbruket varierade emellertid beträffande de olika ståndens benämning, omfång och innebörd. Till det politiska ståndet räknades allmänt både överhet och undersåtar, till kyrkoståndet både lärare och åhörare, och till hushållsståndet hörde både lärare, överhetspersoner och underlydande i den mån, de var föräldrar, husbönder o.s.v. Så fattat tillhörde alltså varje person alla tre stånden. Man kan säga, att inom ramen för dessa tre stånd rymdes enligt luthersk-ortodox syn C. G. Stvffe, Samling af instructioner för högre och lägre tjenstemän vid landt-regeringen i Sverige och Finnland, 1852, s. 194, § 8. — Ett liknande åläggande återfinns även i 1687 års landshövdingeinstruktion. Se Stvffe, Samling . . ., s. 303, punkt 4. ’’ A. A. von Stiernman, Samling utav åtskilliga . . . kongl. Stadgar, Bref och Förordningar ang. Religion, 1744, s. 53 ff. V. Stiernman, Samling . . . ang. Religion, s. 92 ff. ’’ Hildebrand, Sveriges regeringsformer, s. 216, § 1. Kvrkio-Lag, 1687, Cap. 1,§ 1. Se även Gustav II Adolfs krigsartiklar, punkt 1, J. Schmedeman, Kongl. Stadgar . . ., 1706, s. 193. J. Loccenius, Svnopsis juris publici ct privati Ad Statumet Leges Regni Sveciae accomodata, 1673, s. 4 f. Diss. II; S. Clason, Studier i 1600-talets svenska statsrätt, 1901, s. 185. Se härtill 'X'. Elert, Morphologie des Luthertums II, 1932, s. 49 ff; Lindberg, Naturrätten, s. 150 f; Normann, Prästerskapet, s. 5 ff; H. Olsson, Melanchton och den gammallutherska läran omde tre kyrkliga stånden, 1938. Se hänill A. A. Ulstadius, Disputatio politica prooemialis de constitutione politiae, 1646, A 4 \ .
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=