24 ännu icke vet, omhan är skyldig eller ej, vid vart tortyrtillfälle vissa plågor. På så sätt blir tortyren mera straff för ett ovisst brott än ett medel för utrönandet av sanningen, emedan, som Antonius Matthaeus säger, vart marterande av kroppen, även omdet tillfogas före domen, är ett straff. Varje straff förutsätter, om det skall vara rättvist, en överbevisad skyldig eller ett verkligt brott. Så är dock icke fallet, när man torterar en för brott misstänkt person. Det föreligger då icke ännu ett otvivelaktigt brott, och den misstänkte kan ej betecknas som förbrytare. Thomasius framhåller också, att många oskyldiga människor blivit dömda till döden på grund av ett frampressat erkännande. Som ett andra argument mot användandet av tortyr framför Thomasius det påståendet, att många, som gjort sig skyldiga till brott, uthärdar tåligt tortyr och tillstår ingenting och blir på så sätt frikända.Thomasius hänvisar i detta sammanhang till uttalanden av i första hand Ulpianus och i andra hand av Johannes Brunnemann. Enligt Ulpianus föraktar många tortyren på grund av antingen likgiltighet eller hårdhet så till den grad, att man icke kan frampressa sanningen ur dem. Andra åter är så känsliga, att de hellre vill tillstå något uppdiktat, vad det vara månde, än utstå tortyr. Detta har till följd, att man icke alltid får fram sanningen, trots att man använder tortyr.Brunnemann har i anslutning härtill sagt, att tortyren över huvud är något fruktansvärt, somalltid på något sätt skadar kroppen och ibland leder till döden. Inget är så grymt och omänskligt somatt sönderslita och hart när plåga till döds en människa, somär skapad till Guds avbild. I all synnerhet så länge domaren icke kan vara säkrare 1 fråga om det erkända brottet efter tortyren än före densamma. Både de som uthärdar tortyr och de somicke kan uthärda tortyr ljuger.^'* Thomasius utvecklar ytterligare problemet rörande dem som är oskyldiga men ändå erkänner ett brott, som de icke begått för att undslippa tortyr. Genom ett frampressat erkännande döms många oskyldigt till döden. En domare kan, som Brunnemann sagt, icke vara mera viss rörande ett begånget brott efter företagen tortyr än före densamma. Det pinliga förhöret ger också enligt Thomasius varje envåldshärskare möjlighet att under sken av rättrådighet fara ut i vild ilska mot sina undersåtar. Genom tortyr kan de som har makten i vilken stat det än är fråga om skada oskyldiga och dem, somär demförhatliga. Bödeln, som för det mesta har hand om de pinliga förhören, kan också genom användandet av tortyrinstrument lura domaren. Elan kan använda hårdare eller lättare tortyr utan att domaren märker det. Han kan låta sig mutas med pengar eller påverkas på annat sätt. ’’ Thomasius, Disp, cap. II, § 2, s. 23 ff. ” Dig. 48, 18, 1. 1, § 23. ’■* Brunnemann, Tractatus, cap. VIII, m. 5, num. 13. Thomasius, Disp., cap. II, § 3, s. 25 t. Thomasius, Disp., cap. II, § 4, s. 26 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=