115 bör vara personligen närvarande i grövre brottmål, medan man kan döma vederbörande in contumaciam i mindre brottmål. Castovius menar, att rättspraxis utvecklat sig i denna riktning."*'^ Antagligen var det emellertid såväl praxis som de många uttalade önskemålen därom som gjorde, att man i 1734 års lag skrev in regeln omatt den anklagade skulle svara för sig inför rätta. Helt naturligt uppställde man vissa kvalitetskrav på dem, som skulle uppträda somfullmäktiga ombud inför rätta. Först och främst skulle de vara processhabila."*’^ Vidare skulle de vara av gott medborgerligt anseende. Uteslutna var förbrytare och ärelösa personer."*'^ Däremot fordrades icke, att de skulle ha juridiska insikter. Domstolsmaterialet från 1600- och 1700-talen visar, att man i praxis i huvudsak följde lagens föreskrifter i fråga om processhabilitet och legalt ställföreträdarskap. I brottmål blev det emellertid allt vanligare, att såväl kvinnor som minderåriga män"*"' och sinnessjuka personerfick personligen svara inför rätta för de brott, för vilka de var misstänkta och anklagade. Utvecklingen i detta avseende ledde slutligen därtill, att man, somnämnts, i Rättegångsbalken i 1734 års lag Införde bestämmelsen, att var och en skulle svara för sig själv i brottmålsprocesserna. I fråga om processhabiliteten bör man observera, att man under 1600- och 420 Castovius, Processus ludicialis eller Tingmåla-Rätt, fol. 46 v. R 15:1. »/ Brottmål svare then sielf, somanklagadär. Pröfvar Domaren, at han hielp i rättegängen tarfvar; tä tillätes honomfullmächtig med sig hafva^. — Omönskemålen omatt parter och tilltalade själva skulle uppträda inför rätta, se Jägerskiöld, Hovrätten, s. 212. Lagerström, Stockholms Stads Ordinantier, I, s. 181 f. (1661 års magistratsordning, punkt 6); Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 1423 (1695 års rättegångsprocess, punkt 20); Nehrman-Ehrensträhle. Inledning, s. 163 ff.. Cap. XII; 31-34; 1734 års lag R 15. Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 1182 (Karl XI:s hovartiklar 1687, punkt 9); Nehrman-Ehrenstråhle, Inledn., s. 164, Cap. XII; 33; 1734 års lag, R 15. Se härtill även Reftelius, Dictata, s. 470. Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 152 f. (1615 års rättegångsprocess, punkt 15), s. 1423 (1695 års rättegångsprocess, punkt 20); Lagerström, Stockholms Stads Ordinantier, I, s. 181 f. (1661 års magistratsordning, punkt 6); 1734 års lag, R 15. Då det skulle spränga ramen för denna undersökning om institutet erkännande i svensk processrättshistoria att undersöka och redogöra för framväxten av en sakförare- och advokatkår i Sverige, ämnar jag icke gå närmare in på detta problemutan hänvisar till Hassler, Omställföreträdarskap i rättegång enligt svensk rätt samt Jägerskiöld, Hovrätten under den karolinska tiden och till 1734 års lag samt i dessa arbeten angiven litteratur. Ex.: Askims och Östra Hisings häradsrätts domböcker, GLA, 1698-1702, s. 263 f., Askim 1699. En 14-årig gosse stod anklagad för att ha begått en mängd stölder. Gossen förklarades för övermaga och skulle piskas med ris. Hans mor och han själv skulle därefter tvingas lämna sin bostad. — Askims och Östra Hisings häradsrätts domböcker, GLA, 1/7 1707. En 10-årig gosse stod anklagad för sexuella närmanden mot sin syster. - Uppsala rådstugurätts protokoll, ULA, 28/4 1688. En 14-årig gosse stod anklagad för stöld. ■*’’ Ex.; Svea hovrätts resolution till Örebro länsstyrelse, landskansliet, ULA, 15/3 1702. En 21-ärig man stod anklagad för tidelagsbrott. Han hade bekänt gärningen inför länsmannen men förnekade den inför rätten. Hans bekännelse tillmättes icke fullt värde som bevis, då han var sinnessjuk. 417 420
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=