99 Som framgått av denna rättsfallsredogörelse tillmättes i detta fall en bekännelse och en anklagelse avgivna under förlossning samma värde som en bekännelse eller ett påstående på dödsbädden. Liksom man vid domstolarna godtog vittnesmål, avgivna utom rätta men inför av domstolen förordnade ledamöter av rätten eller inför statliga ämbetsmän, vilket kom ifråga framför allt om vederbörande vittne var sjukt eller av någon annan allvarlig anledning icke kunde infinna sig inför rätta,^"*' så hände det att man i vissa fall godtog även erkännanden avgivna utomrätta men inför särskilda ämbetsmän. I faderskapsmål förekom det sålunda, att rätten godtog erkännande om faderskapet, som var avgivet ingör kronolänsmannen. vid framförde kronolänsmannen erkännandet inför rätta. Här2.4.2.2. Confessio spontanea — erkännandet skall vara avgivet utan tvång eller svikligt förledande Att det egna erkännandet skall vara avgivet frivilligt och utan tvång eller svikligt förledande för att kunna godtas som fullt bevis understryks i samtliga här nämnda källor.Det är emellertid av intresse, att både Loccenius och Kloot påpekar i samband med att de understryker, att ett erkännande måste vara avgivet frivilligt och utan tvång, att man aldrig brukat pressa fram bekännelser medelst tortyr i Sverige och att det icke finns någon lagföreskrift däromi Sveriges lagar.Loccenius stöder sitt uttalande på J. O. Stiernhööks arbete De jure sveonum et gothorum vetusto.^"*^ Som framgått redan av förra delen av denna Ex.: Askims och Östra Hisings häradsrätts domböcker, GLA, 19/6 1733, 24/10 1733, 6/2 1734. — Uppsala rådstugurätts protokoll, ULA, 13/3 1697. Ex.: Askims och Östra Hisings häradsrätts domböcker, GLA, 1690, s. 164. — Se för övrigt avsnittet nedan omerkännande genomställföreträdare, s. Wahlberg, Åtgärder, s. 139, Gap. IV: 4 (1643 års lagförslag); Loccenius, Synopsis, s. 741, Diss. XXX, quest. XIII; Kloot, Lagfarenheetz Spegel, s. 364 ff. Gap. VI; Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 837, punkt 23 (Karl XI:s krigsartiklar 1683), s. 963, punkt 23 (Karl XI:s sjöartiklar 1685), s. 1088 (Kungl. brev till hovrätten i Dorpat 22/12 1686); Sjögren, Förarbetena, V, s. 436 (1717 ars förslag), V'I, s. 522 f. (1723 års förslag); Swerikes Stadz-Lagh (Arnells kommentar), s. 799, not a; Swerikes Rijkes Lands-Lag (Abrahamssons kommentar), s. 632, not e; Nehrman-Ehrenstråhle, Inledn. s. 259 f.; 1734 års lag R 17:36; Reftelius, Dictata, s. 573; Castovius, Föreläsningar öfer Lands-Lagen, Dräpmäla-Balker, Gap. XXXIV, fol. 307 r.; Gastovius, Processus ludicialis eller Tingmåla-Rätt, fol. 138 r; Salanus, Dissertatio juridica, s. 50 f.; Siösteen, Diss. jur. de confessione, s. 30 ff. § XIII; Swanwall, Arma forensia, fol. A 2 r. Loccenius, Synopsis, s. 742, Diss. XXX: quest. XIII: »Hinc in jure Svetico nusqvam sit rncntio veritatis aut confessionis per tormenta vel qvaestiones violentas eliciendae; nec in usu hic certo unqvamfuit.» — Kloot, Lagfarenheetz Spegel, s. 365, Gap. VI: »Afen then Bekännelse som en •warder pijnt och plågat til i står vthi S'weriges Lagh intet förmält och omrörd / icke heller är nu på thenna Tijdh mehra i Bruuk; Effter then är Barbarisk / och i sigh O'wiss.» Det bör i detta sammanhang påpekas, att Siösteen i sin dissertation De confessione, 1730, s. 36 f. § XIV, observerat Loccenius’ felaktiga påstående. J. ö. Stiernhöök, De jure sveonumet gothorumvetusto, 1672, s. 124, Gap. IX.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=