88 Samma höga uppskattning av det egna erkännandets värde som bevismedel finner man, som redan nämnts, även i Uppsala domkapitels yttrande till Svea hovrätt den 15 maj 1675 med anledning av de då pågående häxprocesserna. Det heter där: »Ens egen bekennelse på sig sielf är itt starkt skähl, dher den här kommer af ett rättfatt och oturberat förnufft, uthan swår tortur, och hwad mera her wijd plägar förordnas»I det föregående har omtalats, att det var professorn i teologi Martin Brunnerus, somhade författat detta yttrande. I sitt eget betänkande från samma år säger Brunnerus bl.a., att de utländska auktoriteterna håller följande bevis för evidenta, vissa och fasta, på vilka man kan grunda en dom, nämligen »/. Egen bekiännelse, som utsäges af ett sundt och hwarken afnaturliga heller andra onda ordsaker turberat förstånd, utan bewisligit twång eller tubbande. 2. Maleficia magica eller Trulldoms illgierningar, them någer enom androm tilhotat hafwer, the ther ock sedan then hotade så wederfarer, och then som hafwer hotat, kan sig intet her ifrån leda. 3. Twå, trij ellerflera ährliga och trowärdiga wittnen, the ther med sunda och oförblindade ögon med ett rätt-fatt förstånd, hafwer effter ett wahnligit och naturligit sätt at se, sielfwe sedt någon wara begrepen i rätta Trulldoms-sydslor, och honomlagligen thet tillägga och påtyga».~'^*^ Brunnerus påpekar dock i sitt betänkande, att domarna bör noga pröva det egna erkännandets sanningshalt. Icke blott ålder, sjukdom, dryckenskap och andra sådana naturliga orsaker kan påverka erkännandets sanningsvärde utan också djävulens onda anslag. Brunnerus’ varning för att alltför godtroget godta det egna erkännandet som fullgott bevis vittnar utan tvekan om ett sunt omdöme och samtidigt visar det hans förtrogenhet med framför allt samtida utländsk juridisk doktrin. Det erinrar också om den försiktighet i värderingen och accepterandet av det egna erkännandets bevisvärde, som vi fann hos bl.a. Loccenius, Kloot, Arnell och i lagförslagen från 1700-talet, vilken försiktighet, som tidigare påpekats, fanns även hos Menochio, Matthaeus och Heineccius.’"^* Även om man, som ovan påpekats, i domstolsprotokollen från 1600- och 1700-talen i de allra flesta brottmålsfallen finner, att man godtog det egna erkännandet som fullt bevis, så bör det dock observeras, att man som regel företog grundliga brottsundersökningar om det var fråga om grova brott, där straffpåföljden kunde bli döden. Vidare finner man flera exempel på att man vid domstolarna ifrågasatte den tilltalades bekännelse på grund av att den avgivits under sjukdom. I flera fall är det här fråga om bekännelser, som avgivits utom rätten, confessiones extraiudiciales, vilka kommit till rättens känneUppsala universitets arkiv IV. Fakulteternas arkiv. Teologiska fakulteten. Inkomna skrivelser. i\cta 1654-1696, UUB. - Linderholm, Trollprocesserna i Uppland och Uppsala 1671 - 1676 s. 203 ff.; Linderholm, Trolldomsprocessernas upplösning s. 1S5. Handskr. Palmsk. 104:30, UUB, s. 435 f. S. 457. - Linderholm, Trolldomsprocessernas upplösning, s. 192 f. Se ovan s. 18 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=