87 och den lagkommission, som lade fram 1717, 1723 och 1734 års lagförslag samma försiktighet ifråga omvärderingen av det egna erkännandet sombevismedel i grova brottmål, somvi tidigare funnit hos Menochio,^*^* Matthaeus och Heineccius.^^^ Man bör i detta sammanhang även observera bestämmelserna i 1686 års kyrkolag rörande skillnad i trolovningar och äktenskap. I kapitel 16 § 6 föreskrivs nämligen följande i fråga om äktenskapsskillnad: »Uti Achtenskapet tillätes och skilnadt, när Man eller C^uinna wid werlzlig Rätt, sä wäl af andra skiäl, som egen bekännelse, bepröfwas hafwa, under warande Ächtenskap, beblandat sig mednägon annan, och Hoor bedrifwit, . . i sitt arbete »Studier rörande den svenska äktenskapsrättens historia» påvisat, att formuleringen av detta lagrum härrör från ridderskapets projekt, vilket i sin tur hade haft den Danske Lov till förebild.I Christian V:s danska lag av år 1683 löd motsvarande bestämmelse: »Horerj. Dog skal den Person, som anklagar, lovligen staevne den, der anklagis, i Rette, og skielligen bevise det: Og er det ikke nok, at den Person, somanklagis, det selv bekiender, fordj mand tit befiner, att mange lyve paa sig selv, paa det den eene kand blive af med den anden, og komme den i Skade, som hand, eller hun, siger sig at have syndat med, eller for anden sag»}"^^ Vid horsbrott skulle man alltså enligt 1686 års kyrkolag icke anse eget erkännande somfullt bevis på grund av att det låg alltför nära till hands, att den ena parten ljög på sig själv för att bli av med den andra. Vid horsbrott skulle det egna erkännandet styrkas av »andra skiäl». Efter denna undersökning av det egna erkännandets värde sombevismedel i svenska lagförslag, lagar och förordningar samt i svensk juridisk doktrin under tidsperioden 1614—1734 skall vi nu undersöka, hur det egna erkännandet värderades i svensk rättspraxis under den nämnda tidsperioden. Som regel värderades det egna erkännandet som fullt bevis i såväl tvistemål som brottmål, men helt naturligt får erkännandet i tvistemål mycket ofta karaktären av en dispositionsakt, där svaranden medger eller bestrider kärandens påståenden om vissa rättigheter. I brottmål förekommer det ofta, att man i domstolsprotokollen uttryckligen anger, att tilltalade på grund av sina egna bekännelser blir dömda skyldiga till det eller de brott, somde är anklagade för. Det händer sålunda, att man i domstolsprotokollet formulerar domslutet på något av följande sätt: ». . . domes till döden genom sin egen muns bekännelse»,~'^^ ». . . efter sitt eget tillstäende (d.v.s. erkännande)»'"’^ eller ». . . eftersom hanfrivilligt vidgätt brottet sä domes han till. . .». Inger, l)as Geständnis, s. 125 t. Sc ovan s. 18 ft. 1686 års kvrkolag, s. 50. 1. Nyländer Studier rörande den svenska äktenskapsrättens historia, 1961, s. 20 ff. Kong Christian den femtis Danske Lov 1911, Tredie Bog, 16. Capitel. 15, s. 511. Åkers häradsrätts domböcker, ULA, 20/5 1649. — Liknande formulering i Askims och Östra Hisings häradsrätts domböcker, GLA, 4/11 1708 ». . . effter sin munds bekiänellse . . Skinnskattebergs häradsrätts domböcker ULA 13-17/2 1700. Ivar Nyländer har 2SS 29C . »
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=