III. Hovrätten och straffen »Ingenting är domaren så storligen av nöden som beskedlighet, att han vet när han skall vara sträng och när han skall vara mild i lagen, ty allt straff bör vara till förbättring.» (Olavus Petri Domareregler 1530-tal) Avskräckning och vedergällning var dominerande principer i 1500- och 1600talens straffrätt.' När Gustav Adolf kungjorde att underrätterna skulle döma till döden för enfalt hor sades det vara för att »skräckelse skulle vara i landet ifrån synden».' Lagkommissionen 1643 lämnade förslag för att »minska syndens myckenhet genom straffs hårdhet»^ och i hovrättens dödsdomar uttrycktes ofta samma avsikt genom den vanliga frasen »androm till sky och varnagel». Straffet sågs också som en vedergällning, ett slags samhällets hämnd för det brott som begåtts mot dess lagar. I 3. Moseboken fanns den s k talionsprincipen formulerad: bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand. Denna lika-för-lika-princip, att den somåsamkat en skada själv skulle tillfogas samma skada tillämpades inte fullt ut i den svenska rättskipningen. Dråparen skulle visserligen ge liv för liv, men vid t ex andra våldsbrott bestod vedergällningen inte i att brottslingen tillfogades samma typ av blåmärken eller blodviten som han själv vållat. Inslaget av hämnd och vedergällning fanns emellertid i straffet: förutom att ge materiell kompensation till den drabbade, skulle den som förbrutit sig också pekas ut och i en eller annan form verkligen få betala för vad han gjort. I forskningen har teser framlagts omhur valet av olika strafformer skall förstås. En av de mest kända och omstridda är Michel Foucaults hävdande av de grymma straffen som den tidigmoderna statsmaktens sätt att skrämma och disciplinera. Särskilt avrättningarna gjordes till skådespel, där den absoluta makten demonstrerades genom utdragna plågsamma dödssätt."' I och med 1700-talet var emellertid det han kallar »straffets dystra fest» över och fängelset blev det dominerande kontrollinstrumentet; maktapparaten övergick till att bemäktiga sig brottslingens själ i stället för hans kropp. Jonas Liliequist visar på ett annat element i avrättningen än ren vedergällning ' Göran Inger 1983 s 121. ^ CJ Wahlberg 1878 s 47. ^ Ibidems 60. ^ Michel Foucault 1987.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=