71 dödsstraffet för enfalt hor aldrig kom att tillämpas och att Appendix 1653 ersattes av andra straffbestämmelser för detta brott. Om den brutalisering av straffrätten som hänförts till Appendix mäts i formav en utvidgad användning av dödsstraffet kan en måttlig sådan konstateras när det gäller sedlighetsbrott. I övrigt har emellertid en fortgående mildring av straffen ägt rum, särskilt vid stöldbrotten. Synen på straffet har präglats av vedergällnings- och avskräckningstankar, men också av idéer om dess förbättrande inverkan. Den princip som i forskningen kallats den realistiska mildhetens har i stor utsträckning präglat hovrättens lagtillämpning. Hänsyn har tagits till brottslingens ålder, fattigdom etc och i synnerhet till möjligheterna till förbättring och därmed återanpassning. Därvid har t o m de relativt vida gränser som lagen satt upp kunnat tänjas ytterligare. När allt hopp ombättringvarit ute har den motsatta principen gjort sig gällande, nämligen grymhetens, i formav dödsstraff eller förvisning. En samklang mellan lagens bud och de uppfattningar om rätt och orätt som rått i städer och byar har sannolikt funnits i fråga omflertalet av tie brott som drogs inför rätta. Den faktor som konstituerat denna samklang har varit egenintresset, att skyddas mot våld och stöld i första hand men också mot instabilitet och illegitimitet som en följd av för- och utomäktenskapliga förbindelser. Kanske har samklangen funnits också vid brott som smädande av Gud eller vanvördnad inför sabbat och sakrament, brott där inget brottsoffer är synligt och ingen målsägande kräver kompensation. I så fall kan den ha grundats i den gemensamma övertygelsen omexistensen av en mäktig Gud, somstraffar brott mot sina bud. Om långtgående samstämmighet sålunda tycks ha rått om vad som var brottsligt har meningarna kunnat gå isär när det gällde att mäta ut det rätta straffet. Hovrättens straffmätning har i stor utsträckning varit mildare än lagens, vilket sannolikt stått i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet. Ett exempel är det konsekventa upphävandet av dödsstraffet vid enfalt hor. Den motsättning mellan lagen å ena sidan och rätt och billighet å den andra, som ibland diskuteras, är i fråga om de grova brottmålen och på hovrättens nivå svår att urskilja. I fråga om de s k hals- och livssakerna hade underrätternas möjligheter att döma på annat sätt än lagen föreskrev upphört i och med hovrätternas tillkomst och den skyldighet de då ålades att underställa alla sådana mål hovrättens prövning. Däremot hade de utan annan kontroll än domboksgranskningen kvar vissa möjligheter att utdöma ett mildare straff än lagen föreskrev i andra brottmål.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=