69 erfarenheter från praktisk rättskipning, t ex som lagläsare, borgmästare eller befattningshavare i hovrätten. 1600-talets Göta Hovrätt kan betecknas som en professionell församling. Olika åldrar har vidare varit företrädda, lång erfarenhet av assessorsarbete har tillförts genom att tiden i ämbetet för många varit lång och hovrätten har inte under någon period saknat ledamöter vare sig med hög juridisk utbildning eller med erfarenhet från arbete i härads- och rådstugurätter. Ytterligare en omständighet talar för att stabilitet och kontinuitet karakteriserade hovrättens arbete med de underställda brottmålen, nämligen att befattningen som advokatfiskal under åren 1635—1659 innehades av en och samma person. Allt detta är omständigheter och förutsättningar, som skulle kunna tyda på att effektivitet och en jämförelsevis enhetlig professionell diskurs präglade arbetet i hovrätten. Kanske var det så. Det kan emellertid också tänkas, att ålder och erfarenhet förbands med konservatism och senilitet, akademiska meriter med nedlåtenhet inför praktikens män, blandningen av frälse och ofrälse med högfärd och motsättningar. Så nära inpå livet kan ingen komma rättens män att den fullständiga bilden av dem kan tecknas och deras arbete värderas i sådana termer. Ett drag i deras personligheter träder ändå fram i de konflikter som nämns i protokollen, nämligen deras känslighet för allt som negativt kunde beröra deras prestige eller det minsta såra deras ära och värdighet. De bevakade noga sin plats i rangordningen, antingen det gällde platsen vid bordet i sessionssalen eller turordningen i talarlistan. Och samma känslighet för rang och värdighet visade de också utanför hovrätten, när det vid ett par tillfällen kom till handgripligheter för att den ene satt sig på en förnämare plats än den andre i kyrkan. 2. Karakteristiskt för hovrättens behandling av de underställda brottmålen var att denna helt och hållet skedde utifrån det skrivna underlag, somunderrättens rannsakning och dom utgjorde. En sådan kunde på hovrättens begäran kompletteras eller göras om, men någon ny rannsakning i hovrätten ägde inte rum. Brottsling, vittnen etc uppträdde inte personligen inför hovrätten utan förblev namn på papperet. Det skrivna underlaget föredrogs av advokatfiskalen, ledamöterna avgav sina röster, varpå resolutionen formulerades, underskrevs och skickades till landshövdingen för exekution. Resolutionerna var i början kortfattade och saknade ofta motiveringar, i synnerhet i de många mål angående enfalt hor och småstölder som vid denna tid dominerade hovrättens arbete. Inte heller hänvisningar till lagrumförekomens när man ändrade i underrätternas domar. Under loppet av århundradet skedde en förändring. Resolutionerna blev utförligare liksom motiveringarna och fr o m 1690-talet blev hänvisningar till lagrumregel. Vid denna tid började man också föra protokoll över brottmålen, där varje assessors votum noterades. Tidigare hade bara skiljaktig mening antecknats i protokollet. Förändringarna hängde samman med hovrättens utveckling till en församling av specialister
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=